Utgivningsår: 1989
Skivbolag: PWL Records
B-sida: I'd rather Jack (Instrumental)
En av popvärldens mest intressanta backstories och tuggummilåtar var tjejerna i The Reynolds Girls och deras enda hit "I'd rather Jack". Hela historien bakom låten är kul. Egentligen är låten en ren protestsång från herrar Stock-Aitken- Waterman mot att deras musik inte mottogs väl i medierna utan dom blev alltid förbisedda av just band som Rolling Stones, Pink Floyd och Fleetwood Mac. Det var när producentgiganterna hade hört en låt med just Fleetwood Mac i radion som någon av dom tre ska ilsket har rest sig upp, slagit näven i bordet och sagt:
"I'd rather Jack than Fleetwood Mac".
Så skapades en låt med just den refrängen och för att fronta den låten valdes dom två systrarna Linda och Aisling Reynolds, som hade skickat en demo till Pete Waterman tidigare. Två tonårstjejer i moderiktiga ungdomskläder som dansade och stojade i videon och skanderade att dom föredrog Yazz före Fleetwood Mac, Pink Floyd, Dire Straits och Stones, som ansågs vara stenute. Det var ju helt perfekt för att försöka ge ungdomsmusiken, eller snarare SAWs egen musik, lite uppmärksamhet och skapa revolt. Lite intressant att SAW valde just Yazz ("The only way is up") som den positiva referensen, och inte nån av trions egna artister.
Låten blev en stor hit, även fast låten fick viss kritik och sågades längs fotknölarna. Det finns till och med dom som hävdar att det var just den här låten som skapade SAWs fall på listorna, vilket jag skeptar kanske lite till. Däremot så förstörde den karriären för systrarna Reynolds, för dom hamnade på kant med Pete Waterman och sa upp sig från producenttrion efter denna enda låt för att gå egen väg. Men den andra singeln "Get real", som skapades efter att tjejernas föräldrar pantsatt familjehemmet, floppade helt och därefter finns det inga spår alls om The Reynolds Girls fortsatta äventyr.
Med tiden har låten alltså inte blivit lika väl ihågkommen som många andra av SAWs artister och låten hamnade en gång i tiden bland dom värsta låtarna i historien. Och man kan ju diskutera låtens ideologi. Att den ska försöka vara en taleslåt för alla ungdomars rätt att få lyssna på sin musik i radion istället för den äldre generationens, när den egentligen bara är SAWs egna protest mot att deras musik började tappa i popularitet. Men trots det och att jag är ett fan av i alla fall Dire Straits och Fleetwood Mac så har jag svårt att inte gilla det äppelkäcka, studsande och pigga soundet och charmen i låten. Den blev nr 19 på min 1989-lista i höstas. Som vanligt när det gäller Stock-Aitken-Waterman så är det roligt, mysigt och charmigt gjort och snarare en av mina personliga favoriter av popfabrikens hitlåtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar