Singeltipset Deluxe VII

Som utlovat i senaste Nytt i samlingen (Maj 2024) så kommer här en ny bunt singlar som jag har köpt för 1 krona styck och där alla har det gemensamt att jag aldrig har hört talas om artisterna i fråga. Dom senaste två gångerna jag har haft Singeltipset Deluxe så har detta gjorts också direkt efter att nålen lämnat skivan. Så är det inte riktigt här. Det har gått ett par veckor sen jag hörde dom, men likväl är det låtar och artister som var okända för mig innan. Den här gången gick det väl lite sådär med fyndnivån. Endast en av dom kommer att stanna i samlingen. Och precis som förra gången så är detta en av få tillfällen då jag sätter betyg på singlar.

Bonnie Bianco & Pierre Cosso
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: RCA
B-sida: No tears anymore
Betyg: 1/5

1984 släpptes en italiensk remake av "Askungen" betitlad "Cindirella '80", eller bara "Cindy" som man kallade den när den gick som miniserie. Det skulle vara en modern tappning av den kända sagan och som Askungen, eller Cindy Cardone som den här versionen hette, sågs Bonnie Bianco. Prinsen skulle spelas av fransmannen Pierre Cosso. Som sångare var båda tämligen oprövade kort utanför medelhavsområdet, för självklart skulle det vara en väldigt massa musik i filmen, varav låtarna på den här singeln är två av dom.

Låten i sig är smörig och åter smörig. Hela margarinasken har tydligen gått åt, och det kan mycket väl funka med mycket smör i en låt med rätt melodi och/eller produktion, men här är det typ inget annat och det blir väldigt tradigt och trist efter ett tag. Pierre Cosso sjunger väldigt styltigt och stundtals falskt. Det är möjligt att det kan ha att göra med att han sjunger på engelska, vilket ju inte direkt är hans modersmål. Bonnie kommer lite bättre undan, men inte är det någon jätteskönsjungande duett här. Och med en väldigt trist melodi och minst sagt bristfälliga sånginsatser så ser jag inte denna stanna i samlingen. 



Biba - Hangin' on
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Polydor
B-sida: Space travel
Betyg: 2/5

När jag postade en bild på den här singeln i en facebookgrupp så kom kommentaren att Biba tydligen var svensk. Jag har hittat väldigt lite information om Biba, men hon heter tydligen Birgitta Wasserman, med Biba som en av mellannamnen. Låten och skivan är i alla fall gjord i Frankrike och Biba släppte sex singlar och ett album under en femårsperiod. 

Musiken här är fransk eurodisco modell tidigt 80-tal, vilket normalt inte är helt fel. Soundet är helt OK för sin tid, inga problem där. Det är även lite kul med användningen av den då inte för vanliga hjälpmedlet vocodern på ett ställe. Men som vanligt med genren är det viktigt med melodin och här är melodin rätt ointressant. Men det som drar ner mest är Bibas sätt att sjunga, där hon försöker sexa till sig för att låta så sensuell som möjligt, vilket låter rätt tillgjort. Snarare låter hon istället väldigt avslagen och trött på rösten. Det var ett intressant försök, det finns positiva sidor av detta, men det väger inte upp och jag tror inte detta blir kvar i samlingen.




Herman Brood & His Wild Romance - Sleepin' bird
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: CBS
B-sida: Cut me loose
Betyg: 4/5

Holländaren Herman Brood var en artist som försökte leva ut myten "Sex, drugs and rock 'n' roll" till fullo. Tydligen var han en väldigt flitigt man som förutom att sjunga även målade, skrev poesi och skådespelade. Droger blev dock bland det han var mest känd för och blev kallad för Hollands största droganvändare. Detta blev också hans tragiska död. Inte främst själva drogerna dock, utan han hoppade från ett hotelltak när han efter att ha gjort ett allvarligt försök att ta tag i sitt liv insåg att han hade misslyckats att sluta med droger. 

Nu blev det väldigt deppigt, så till det positiva: Det här riktigt bra faktiskt. Det är troligt att detta är Broods mest kommersiella del av karriären, men jag tycker det är en skön rocklåt han har skapat här med bra driv, snygg melodi och häftig sound. En låt för alla som gillar typ Billy Idol, Karl Kanga eller Iggy Pops 80-tal. Den här blir klart kvar i samlingen!




Michael Rose - Mother & Child Reunion
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: BMG/RCA
B-sida: Richie The Rich
Betyg: 2/5

Det finns försök att skapa något nytt av gamla klassiker som funkar. Också finns det dom där det verkligen känns helt fel. Här är ett exempel på det senare. Jamaicanen Michael Rose, mest känd som sångare i gruppen Black Uhuru, var främst reggaeartist, men när hela övriga världen (i alla fall den del som sysslade med dansmusik) lyssnade på housemusik engelsk stil så ville han inte vara sämre. Att ta en känd låt och sätta ett housebeat på den var också riktigt vanligt vid denna tid, och här valde Michael Rose att sätta tänderna i Paul Simons klassiska "Mother & Child Reunion", en kanonlåt i sig. 

Men melodin i Paul Simons låt känns inte alls rätt till ett dansant housesound, framför allt inte ett som känns så platt, trist och osvängit som denna. Och då jag gillar normalt både den brittiska housescenen från tidiga 90-talet och Paul Simons låt. Man försökte göra något som låg rätt i tiden, men sufflén föll ihop riktigt grovt. Detta behåller jag inte i samlingen!



Richard Sanderson - Reality
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Frituna (svensk utgåva)
B-sida: Gotta get a move on
Betyg: 1/5

I serien "Europeiska hits som alla verkar känna till utom jag" knyter vi ihop säcken riktigt snyggt med kopplingar till den första singeln jag skrev om. Pierre Cosso var med i en fransk film som hette "La Boum 2" tillsammans med Sophie Marceau och i den första filmen "La Boum", med samma Sophie Marceau, så blev engelsmannen Richard Sanderson vald att göra temat till filmen, denna låt. När den återutgavs 1987 så blev den en listetta i många länder i Europa. 

Och nu ska jag vara hård igen! Jag har verkligen aldrig hört den här låten innan, men jag inser att jag inte har missat särskilt mycket. Låten är likt "Stay" i början en sockersöt gäspig ballad som är grymt tråkig och väldigt tamt och ointressant producerad och arrangerad. Sanderson själv sjunger inte bra alls utan rösten blir stundtals både mesig och falsk. Så för att avsluta liknelsen med Cosso och Biancos filmballad så går även den här samma väg, ej in i samlingen.