Sex nya plattor från Retrogalaxens gamla gömmor. Här hoppas det mellan 80-tal och 00-tal och mellan synthpop, en gigantisk livekonsert med svensk rock, eurodance och yachtrock. Som vanligt finns det diverse kommentarer gjorda idag om saker jag skrev eller inte skrev då.
Kaja - Crazy peoples right to speak (1985) Utgivningsår: 1985 Skivbolag: EMI/Parlaphone Betyg: 3/5
Kaja är alltså Kajagoogoo, fast utan Limahl vid mikrofonen. Nick Beggs från Ellis, Beggs and Howard tog över sången här och han har väl inte samma karaktäristiska röst som Limahl hade. Musiken har blivit lite mer mogen, men är ännu mycket synthdominerad. Man skulle kunna tro dock att man vid namnbyte och sångarbyte tappade det mesta av sin stil, men jag tycker detta klart är underskattat. Så dåligt är plattan verkligen inte. Vissa låtar är inte 100 % starka, någon ny ”Too shy” finns inte här, men det är snyggt producerat och bra gjort och Nick Beggs är ingen dålig sångare. Det är snärtigt och piggt gjort och förtjänar ett något bättre rykte.
(2025: Vad som inte nämns är att det här var Kajagoogoo's sista platta till 2008 års "Gone to the moon".)
Svensk Rock Mot Apartheid Scandinavium Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Almathea Betyg: 3/5
1985 var det stora året när artister samlade pengar till
välgörande ändamål. USA for Africa, Band Aid (kom förvisso 1984, men ändå...),
Swedish Metal Aid OCH Svensk Rock Mot Apartheid, som är en konstellation mot
apartheidsystemet i Sydafrika. Bland artisterna finns Dan Hylander, Imperiet,
Anne-Li Rydé, Tommy Körberg, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Afzelius, Mikael
Wiehe, Mats Ronander och Mikael Rickfors med flera med flera... Det anordnades en
stödgala i Scandinavium i Göteborg 1985 och denna gala släpptes på skiva där
alla pengar gick till kampen mot apartheid. Ett behjärtansvärt ändamål, ändå
undrar jag hela tiden varför många fnyser och skrattar åt detta när man säger
att alla samlade in pengar på 80-talet. Plattan kunde ha varit dålig, men
det är den inte. Den är riktigt bra och en riktig minnesföremål att ha!
Nackdelen är att alla artister är ju inte intressanta. Ovan nämnda artister är
klart bäst och de gör riktigt bra låtar. Imperiet gör mycket bra liveversioner
av "Fred" (tillsammans med Afzelius och Wiehe) och "Märk hur vår
skugga", Py Bäckman framför "Concordelia" riktigt bra, Anne-Li
Rydé river loss i "All for the love of rock & roll" och Hansson
de Wolfe United är mycket bra i "Oberoende var fursten säger". Men,
jag är mindre entusiastisk av att höra Tottas Bluesband, Peps Persson, Jerry
Williams och Rolf Björling, mest för att dessa inte representerar min
musiksmak. Dessa sänker betyget, men resterande och kultvärdet i liveplattan
gör detta helt OK! (2025: I många år så var 80-talets hjälpvurm av olika slag sedd som ett skämt som man skrattade åt. Ömsom handlade det om att tuffa rockstjärnor lämnade rockstjärne-imagen och blev medmänskliga, ömsom det vanliga fnyset åt 80-talet från dom som ändå inte gillade dess musik och ömsom huruvida pengarna verkligen kom fram. Men ser man krasst på det så fanns det i alla fall mer intresse för att hjälpa under 80-talet än under hela 00-talet.)
Tess - One love to justify Utgivningsår: 2001 Skivbolag: Bonnier Amigo Betyg: 5/5
Titta, en färsk platta i "Retrogalaxen". Jag ville
recensera denna nu, innan Aftonbladet och Expressen hinner såga ner den. Tess
sjöng i La Cream,
till för ett år sen. Hon har släppt singlarna "Justify my love",
"Viva l´amour" och "One love" och dessa har blivit flitiga
danshits. Och Tess ska ha en eloge! Hon vågar göra ren eurodisco, för detta är
som en Basic Elementplatta utan Petrus eller som La Cream med lite mindre kräm.
Det är ren och äkta eurodisco, och det låter riktigt härligt! Här finns hits av
mängder och en dansproduktion som är fantastisk. Den är inte trendig eller
nyskapande, men den är årets platta så här långt! (Med färsk menade jag alltså att jag faktiskt hade köpt den medan den var relativt ny i skivhandeln.)
Culture
Beat - Metaporphisis Utgivningsår: 1998 Skivbolag: Columbia Betyg: 4/5
Tyska Culture Beat, här av årgång 1998, är en bra bit från
”Mr Vain” och ”Got to get it”. Tania Evans, som sjöng på de låtarna, är borta
och ena mannen bakom bandet, Torsten Fenslau, är omkommen. Kvar är brorsan Frank
Fenslau och engelska sångerskan Kim Sanders. Sanders sjunger faktiskt bättre än
Tania Evans och låtarna är inte rena eurodanslåtar utan nån sorts blandning
mellan engelsk disco med stråkar samt eurodans. Melodierna är inte längre den
traditionella rap-refräng-rap-refräng, vilket i eurodansens fall brukar betyda
att gruppen i fråga sen helt tappar stinget. En eurodansgrupp som ändrar stil
alltför fort och hastigt för att verka trendig brukar låta ganska desperat och
oengagerad i sina låtar (Basic Element blev popband, Masterboy blev
70-talsband, 2 Brothers on the 4th floor blev rapband med mera). Men de finns ett få
tal grupper som lyckas ändra sig stegvis och försiktigt, som Pandora på hennes
sista platta i Sverige ”Changes”, och Culture Beat här, som ändå låter riktigt
bra. Stråkarna hjälper en bra bit och
låtarna är sköna och tillbakalutande. Dessvärre är de tvungna att ha med den
jobbige rapparen N´XT UP på ett par låtar och låten ”Pray for redemption”
rappar han sönder ganska bra och hitmedlyt, där Kim Sanders tagit Tania Evans
plats i Culture Beats gamla hits, är väl lite onödigt. Men sammanfattningsvis
är Culture Beat faktiskt nästan bättre här än som renodlad eurodansorkester.
Nej, inte A-Teen, utan I-Ten, skämt å sido. I-Ten är ett
mindre känt studioprojekt för tre medlemmar av Toto, tillsammans med Tom Kelly
och Billy Steinberg. Totomedlemmarna är Steve Lukather, David Paich och Steve
Procaro och plattan är gjord samma år som Totos supersuccé "IV". Och
att halva Toto är inblandad hörs verkligen. Det låter verkligen som Totos
svala tillbaka lutade softa poprock. Produktionen är riktigt bra och
Steinberg och Kelly har skrivit kanonlåtar. "Taking a cold look" har
väl ingen superhit som Totos då aktuella platta, men känns som en special
platta från Toto. Denna är inte lätt att få tag i så hittar man den kan man
skatta sig lycklig! (2025: 1: Nej, skämtet i början kändes väldigt platt i skriven form! 2: I-Ten var egentligen bara format av Tom Kelly och Billy Steinberg. Toto-medlemmarna var bara gästmusiker där. 3: Den är inte så jättesvår att får tag på egentligen. OK, Totos fyra är klart lättare, men den är inte jättesällsynt. 4: Vilken hemsk beskrivning benämningen "poprock" egentligen är...)
Cretu And Thiers - Belle epoque Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Virgin Betyg: 3/5
Cretu and Thiers är förstås ett hobbyprojekt av Michael
Cretu, make och producent till Sandra och skapare av Enigma. Detta är gjort
mitt i jobbet av Sandras tredje studioalbum och visst känns melodierna och
ljudbilden igen, med svävande syntdisco. Men Sandra hade verkligen behövts här,
för Cretus partner, som sjunger här, Tissy Thiers, låter snustorr och kan i
överhuvudtaget inte sjunga. Det gör att låtarna faller ihop. Men eftersom
melodierna nu är så bra så är plattan OK, men Cretu själv kunde väl åtminstone
ha sjungit. (2025: Jag känner att jag kanske var onödigt hård mot Tissy Thiers här. Betyget kvarstår och hans falsettröst är riktigt irriterande i för många doser, men det var den redan under hans tid som sångare i Moti Special. "Snustorr" och att "han i överhuvudtaget inte kan sjunga" var en lite överdriven beskrivning.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar