Sommarplågor #49: Scooter - Fire

Scooter - Fire
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Club Tool 
Andra spår: Fire (Extend emergency)/Choir Dance/Fire dub 1
Tyska Scooter är tillbaka igen och som jag tidigare sagt; det är ett band som verkligen blandar högt och lågt. Men innan 1997 så var det verkligen till 98 % lågt. Det är fortfarande inte mycket från bandets tidiga år som är jättekul. Men "Fire" var lite av genombrottet hos mig och passade som hand i handsken när jag åkte runt med MHFs turné mot rattfylleri och spelade musik över festivalområdena. H.P Baxter som vrålar ut för allt vad han kan:
"1-2-3 FIIIIIRRRRREEEE!!!!!!!"
Åtföljt av ett malande hårdrocksgitarrsolo som verkligen bryter igenom bandets technosound och skapar något riktigt speciellt med låten. Att blanda hårdrock och techno är ett recept som med rätt melodi och refräng kan skapa en höjdarlåt och en partyröjare deluxe och här har man verkligen det! Och inledningen är ju så lysande. En soft och tyst prata, åtföljt av Baxter som plötsligt bara illvrålar titeln. 

Det finns alltså idel sommarminnen med den här låten, men främst så lyser ett minne när turnén hade nått min hemstad Sundsvall. Jag satt på radioscenen med coverbandet vi hade med oss. Det var Sundsvalls Gatufest och The Hellacopters hade spelat i tältet bredvid vår scen och en av medlemmarna i coverbandet begärde:
"Du, spela lite hårdrock! Det kommer ju en massa hårdrockare förbi oss nu efter Hellacopters-konserten!"
Jag hade förstås ingen hårdrock med mig, det är ju som bekant inte min kopp av te, men han envisades:
"Men spela Scooter, dra på med lite "Fire!". 
Jag lydde och drog på med H.P Baxters ylande och coversångaren gick en bit bort och lyssnade och skrek sen:
"HÖGRE, STAFRIN, DET ÄR FÖR LÅGT!!!"
Jag vred upp volymen och tänkte "Kommer verkligen hårdrockarna vallfärdas hit för att vi spelar tyska Scooters insamplade gitarrmangel en gång, när vi efter kanske lägger på Robyn?!"
"HÖGRE, STAFRIN!!!!", vrålade han ännu en gång och motvilligt lydde jag och visste inte hur länge detta skulle hålla. Är detta bra för högtalare och förbipasserandes trumhinnor? Och mycket riktigt, det sprakade och sen dog ljudet helt. Slutsteget hade gått och sångaren hördes svära nerifrån åt det. Visst, jag kunde inte spela, men det var svårt att hålla sig för skratt åt det. Karma, karma...

Låten spelades mer än en gång till efter detta, på rimlig volym då förstås. Men ännu är det ett riktigt skönt ös när låten går igång. En av dom gånger då H.P Baxters ylande och en malande hårdrocksgitarr passat som allra bäst i en låt.