Nytt i samlingen - Juni 2025

Adrian Rollini - The goofus five
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Retrieval
Betyg: 4/5

Adrian Rollini är en sån där artist som man hörde nämnas i Smokerings titt som tätt, eller "Adrian Woulini", som det nästan lät som om Leif Andersson sa varje gång. Rollini spelade något så ovanligt som bassaxofon, ett instrument som inte har använts så jätte ofta inom jazzen. Men han spelade också ett instrument som är långt än mer ovanligt, inte bara inom jazz utan även inom musiken i övrigt, Couesnophone, eller "Goofus" som det också kallas. Det är alltså inte fem stycken Långben som sitter i sättningen här, även om man kanske kan tro det om namnet "The goofus five". Goofus, som jag för enkelhets skull kommer att kalla det, ser ut som en liten saxofon, men låter som en blandning mellan dragspel och munspel. Nästan likt dom där små röda leksaks-saxofonerna man fick som barn. Det instrumentet är alltså huvudföremålet i dessa inspelningar, vilket gör att dessa låtar kvalificerar sig i listan över dom mest udda instrumenten jag har på jazzplatta. Och på tal om instrument som låter som leksaker, kazoo används här också. Bassaxofon, goofus och kazoo på samma platta, det var lite andra instrumentvanor för 100 år sen, minst sagt. 

Förutom Rollini så är den enda andra mer kända musikern som är med här Red Nichols, som spelar på något så, i detta sammanhang, vanligt som kornett. Inspelningarna är alltså gjorda för ganska bra precis 100 år sen, 1924-25, och det är lite dixieland-stil på musiken, även om det är riktigt trevligt och mysigt när det nu är så pass gamla inspelningar. Men det är en riktigt bra energi på musikerna och även om både goofus och kazoo låter mer udda än bra i sammanhanget så är det kul och speciellt med dessa instrument i sättningen här. Det sticker ut på ett kul sätt, även om jag är glad att dom inte blev vanliga instrument inom jazzen längre fram. Dessutom så tonas användandet av goofus ut ju längre in i plattan man kommer och b-sidan låter mer som för sin tid vanliga jazzinspelningar. Visst, lagom är kanske bäst här, men har man nu kallat skivan "The goofus five", så får man nog löpa linan ut. Men det här är ändå en trevlig och riktigt bra tidigt jazz-platta som vågar vara egen och svänga häftigt. Skivan blir klart kvar i samlingen!



Caterina Valente & Edmundo Ros - Singen welterfolge aus Südamerica
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5

Den italiensk-fransk-tyska sångerskan Caterina Valente gör debut på bloggen. Jag har hört talas om henne på diverse radioprogram jag hört på genom åren, främst kanske i program för äldre av modellen "Musik för fullvuxna" och så vidare, men jag har inte lyssnat så jättemycket på hennes musik i övrigt, men någon gång ska vara den första antar jag.
     Edmundo Ros däremot med sin lysande orkester och galanta arrangemang är ju nästan alltid välkommen i samlingen.
     
Dom här två har gjort ett flertal inspelningar ihop så jag har många riktigt intressanta plattor att hålla utkik efter. Den här skivan, i den här utgåvan utgiven av Deccas och Telefunkens gemensamma serie Music Für Alle, utgavs i original troligen av London Records 1960 under namnet "Caterina Valente and Edmundo Ros". Jag säger troligen, eftersom det inte finns så mycket information om just den här plattan. Vilket fall som helst så är detta i alla fall en återutgivning.

Caterina Valentes röst är riktigt bra och tillsammans med Edmundo Ros funkar hon riktigt bra när dom sjunger ihop. Sen kan man fundera på titeln, som översatt betyder "Sjunger världshits från Sydamerika", eftersom några låtar härrör sig från Kuba, som senast jag kollade inte var en del av Sydamerika. Men detaljer, detaljer, det här är likväl en riktigt bra platta som både har låtar som smeker vackert och har väldigt skönt och svängigt gung, inte minst i dom låtar som kommer från Brasilien. Arrangemangen är bländande, som till exempel i inledande "Saudades de Bahia", som är väldigt intressant. Den låten kan dyka upp här igen vad det lider, eftersom jag för inte allt för längesen fick tag i den svenska versionen med Lill Lindfors och Anders Linder, då betitlad kort och gott "Boink!". Tajming är A och O ibland! Till dess kan ni njuta av det fina samspelet mellan två giganter, Caterina Valente och Edmundo Ros, från en riktigt bra och häftigt svängande och mysig platta, som så klart blir kvar i samlingen!



Janet Jackson - When i think of you
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Pretty boy

1986 var Janet Jacksons stora genombrotts år när plattan "Control" och låtar som "Nasty" och "What have you done for me lately" kom. Med den här tredje singeln så fick hon dessutom sin första singel-etta i hemlandet USA. "When i think of you" är som övervägande av Janets alla låtar proddad av Jimmy Jam & Terry Lewis och är soundmässigt en riktig soulkaramell från 80-talet! Det här är en klart bra låt, även om jag kan tycka att föregångaren "Nasty" rent melodimässigt är en starkare melodi. Det är en dansfunk-fest modell riktigt fet och skön! 
     B-sidan kan jag nämna, "Pretty boy" är ett spår från föregångarplattan "Dream street" gjord 1984 när Janet fortfarande var en av medlemmarna i TV-serien "Fame". Och melodimässigt är den inte alls så långt borta från "When i think of you" och skulle nästan kunna vara släkt med den låten. Än mer intressant att är att låten är producerad av Jesse Johnson, som också kom från samma band, The Time, som Jam & Lewis. Janet Jackson bytte helt enkelt från soundet från en Time-medlem till ett par andra på två år.



Ralph Burns & The Quiet Herd - Very warm for jazz Vol. 2
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: Decca
Låtar: Tonight/Blues for Terrissita/Pastel blue

Ralph Burns är ett namn som poppar upp inom jazzsammanhang. Han var en arrangör, kompositör och musiker som mest var känd för att göra saker åt andra. Bland annat så har han skrivit världens kanske bästa jazzlåt, "Early autumn", och annat för Woody Herman, som hade honom i sitt band under väldigt lång tid. 1958 så orkestrerade han dock låtar åt artister för Decca och fick idén att skapa sitt eget band, vilket inte alls är vanligt att se på platta. För att lite flirta med sin gamle chef Woody's då aktuella "Thundering Herd" så tog hans band sig namnet "The Quiet Herd". Men det finns riktigt namnkunnigt folk i denna orkester, som saxofonisterna Al Cohn och Zoot Sims, trumbonisten Urbie Green, basisten Milt Hinton och trummisen Don Lamond med flera. 

Dom här inspelningarna gör mig lite splittrad. För och ena sidan så är det riktigt snygga arrangemang, där man har tagit in ett antal stråkar i sättningen på en låt, och det är avkopplande och snyggt, vilket gör att skivan blir kvar i samlingen.
     Om man dock ser på hela EPn så kunde man dock ha blandat det hela upp med någon låt med lite högre hastighet för här är det tre relativt lugna och sakta lunkande låtar som stundtals kan te sig lite stelbenta. Jag har lyssnat lite på hela plattan "Very warm for jazz", som även i sina snabbare låtar inte till 100 % lyckas svänga till det helt perfekt. Men det får jag ta den dagen jag hittar den. Vad gäller den här EPn så är den en klart kul kuriosa att ha om man vet vem Ralph Burns är och det är ändå riktigt avkopplande jazz i det lugna formatet.