Singeltipset Deluxe XI

Plötsligt duggar Singeltipset Deluxe-artiklarna tätt, och det finns chans att det kommer fler av dom den närmaste tiden. Så här är mer singlar med artister som vid köptillfället var för mig helt obekanta. Den här gången blir det mycket i 70-talsdiscofacket, plus en lite udda new wave-singel. Och precis som förra gången så är dom rangordnade från bäst till sämst. 

Jackie Moore - This time baby
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Columbia Records
B-sida: Let's go somewhere and make love
Betyg: 4/5

Bäst av dessa var Jackie Moore och hennes discolåt "This time baby", som från början är en Philadelphia Records-låt utgiven ett år innan av The O'Jays på plattan "So full of love". Dock var den inte en singel och plattan hade en annan låt mer förknippad med bandet, "Use ta be my girl", som fick all uppmärksamhet. 
     Men sångerskan Jackie Moore fastnade för låten och gjorde låten ett år efter. Moore var väl ingen stor stjärna. Hon hade en hel del hits på amerikanska soullistan och som sin största hit på stora USA-listan låten "Precous, precious" 1970. 

Den här låten är formad av sin tid, det är disco ut i fingerblommorna, men med mycket stråkar och blås som förhöjer soundet enormt. Det är ett väldigt bra sväng i låten och melodin är riktigt bra. En riktigt bra amerikansk souldisco-singel totalt sett, som givet blir kvar i samlingen! 



Mi-Sex - Computer games
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: CBS
B-sida: Wot do you want?
Betyg: 3/5

Mis-Sex är en av väldigt få new wave-band från Nya Zeeland och hade en näve helt OK stora hits där nere "down under", dock utan att vara i närheten av höga placeringar på listorna utanför. Den här låten räknas väl som närmast och nådde några OK platser i ett par europeiska länder samt den amerikanska danslistan. Ändå är det här på intet sätt en dålig låt utan följer den tidens nya vågen-stil med synthar i soundet riktigt bra och det låter mycket tidiga Talking Heads, Blondie och Roxy Music. Låten har ett bra driv och melodin är helt OK och har en sak som drar ner betyget en helt del, att sångaren Steve Gilpins envisas med att hicka i sin sång emellanåt. Det låter enormt irriterande och töntigt, men kan man bortse från den så är detta en kul singel med ett schysst sound. Jo, jag kan tänka mig att behålla den här singeln i 70-talssamlingen!



Father And Sons - Lovers rock
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Barclay
B-sida: Lovers rock (Instrumental)
Betyg: 3/5

Visst finns det singlar där man tror man vet var man står, men som plötsligt växer per lyssning och när jag hörde den här låten första gången så var mitt betyg något helt annat.
     Men vi tar det hela från början, även om det går rätt fort. Information om konstellationen Father And Sons finns det otroligt lite om. Jag har inte lyckats hitta någon info om själva bandet, mer än att det bara finns den här låten på Discogs. Troligast alltså ett namn som varade extremt kort tid. Ett bekant namn har dock ett finger med i spelet, gruppen Gibson Brothers, alltså dom bakom discoplågan "Que sera mi vida", har proddat. 
    "Lovers rock" syftar i det här fallet på en reggaestil med mycket romantik i, som förvisso hade sina bästa dagar bakom sig när den här låten kom. Men det är ju inte första gången man har försökt väcka en sovande genre eller dans i musikbranschen.

Men då, till låten. Första gången den här låten spelades på skivspelaren så tänkte jag att det här var väldigt ointressant och intetsägande. Jaha, OK, whatever, typ. Men nu när jag lyssnar på den igen som en sorts förberedelse för texten så inser jag att "Lovers rock" inte är dålig alls. Den är inget unikum precis inom varken reggaen eller 80-talsmusiken, men har en skönt rytm och gung och melodin funkar ändå. Så den här singeln blir kvar ändå. Som det kan bli ibland...
     Nu finns det fyra klipp av låten på Youtube, en musikvideo med fruktansvärd ljudkvalitet och tre maxisingelversioner som är längre än den 7-tumsvariant jag har. Men i brist på annat så tar jag då en av dom längre versionerna. 



Bilgeri - Video life
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: R*B
B-sida: Gone, gone
Betyg: 2/5

I Österrike är Reinhold Bilgeri ett känt namn, medan hans dotter är mer känd för allmänheten utanför de tysktalande gränserna. Eller ja, Laura Bilgri hade en roll i Wesley Snipes-rullen "The recall" från 2017, som sågades längs fotknölarna, vilket är hennes största fame-to-claim på vita duken. 
     Pappa Reinhold har har skrivit böcker, gjort musik, spelat kabarét, skrivit manus och så vidare. Den här låten får då ses som hans största hit.

Jag ska inte säga att den här låten är usel, bara intetsägande. Bilgeri har en sorts coolt halvsövande sätt att sjunga verserna, refrängen ger mig ingenting och soundet är en sorts tam new wave-funkreggae. Hela låten kan beskrivas som just halvsövande så b-sidan beskriver singelns öde i samlingen, "Gone, gone".



Malibu - Born to dance
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: GIG Records
B-sida: 80's, 80's?...
Betyg: 1/5

Projektet Malibu är skapat av den franske keyboardisten Gilles Tinayre, men är i praktiken ännu ett namn som varade i en enda singel. Och med tanke på hur det här låter så får jag säga tack och lov! Här snackar vi energisk disco av modellen 70-talseuro (Boney M, Ottawan), fast med mer blås. Jag är ju då inget fan alls av den europeiska 70-talsdiscon så bara där blir det ju ett stort minus. Ostigt sound minst sagt. Melodin är tämligen obefintlig dessutom och kören sjunger nåt så enormt fruktansvärt falskt och otight! Hugaligen, mina öron!
     Sen måste vi diskutera omslaget. Användandet av bildeffekter var inte jättekul på 70-talet och detta är inget undantag. Här har man gjort en effekt av tjejen så att det ser ut som en jättelång svans och det ser horribelt ut! 
     Det här är inte ens så dåligt att det blir komiskt, omslaget möjligen undantaget, det är bara dåligt och singeln blir inte alls kvar i samlingen! Dessutom finns ingen vettigt lång version på Tuben av låten, så ni får nöja er med en sju minuter lång maxisingel-version, som dock inte skiljer sig nämnvärt från singelversionen.