Krönika: Covers - onödiga eller bra?

Covers ligger den musiklyssnande människan nära, vilket märks inte minst numera med succén för "Så mycket bättre" i TV4. Svensken tror jag har ett speciellt positivt förhållande till att höra nya versioner av sina gamla favoritlåtar och egentligen är det inget fel i det. Covers har sin plats i musiklivet, inget snack om saken. Sen får det ju finnas gränser. Jag kan tycka att det är en enorm överdrift sen flera år tillbaka vad gäller att sjunga covers i TV. En gång i tiden så fick artister sjunga sina nya låtar på bästa sändningstid för att promota dom. Numera är dom främst i underhållningsprogram och sjunger andra artisters gamla hits, även om undantag förstås finns. Och svensken har ibland en förmåga att nöja sig med alla möjliga former av lågbudget-varianter bara för att få sina favoritlåtar i någon form, som tråkiga coverband i öltält eller märkliga tribute-shower till långt starkare originalakter. 

Dock har man tolkat andra artisters låtar så länge som man har gjort musik. Inom jazzen finns det hur många standards som helst som har gjorts så många gånger att man knappt vet vem som gjorde originalet längre. Det är förstås förlåtligt med tanke på att media var inte riktigt var utbyggt på samma sätt då. Det intressanta är dock att idag när vi har en gigantisk uppsjö av mediamöjligheter så finns det många ungdomar som inte heller vet vilken som gjorde originalet till sin favoritlåt, mycket på grund av att originalen aldrig spelas och i flera fall knappt nämns av programledarna (och då snackar jag främst Sveriges Radio). Det finns folk som tror att "I love rock 'n roll" är en låt av Britney Spears och knappt har hört Joan Jett (hur det sista nu är möjligt). Och det riktiga originalet med Arrows har förstås HELT drunknat. Covers borde vara ett sätt att upptäcka musikhistorien, men det är lite svårt när man inte visar historien utan bara fokuserar på det som hörs här och nu. 

Det finns förstås bra covers och det finns dåliga covers. Det finns covers som är gjorda för att håva in pengar på en känd låt och det finns covers som verkligen är en hyllning till en låt eller artist. Det finns covers som är helt onödiga och inte låter särskilt långt från originalet och det finns covers som vågar ta ut svängarna och göra något helt eget. Det sista behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt utan en rätt normal cover brukar ibland kunna funka också. Men trenden inom eurodiscon till exempel har sen lång tid varit att göra covers på gamla eurodiscohits, vilket jag kan tycka är tämligen onödigt. Hur mycket jag än gillar den musiken så är ju genren inte precis skapad för att göra nyskapande saker och dom nya versionerna låter löjligt lika originalen. 
     Men så finns det covers som vågar gå sina egna vägar enormt långt och här är några exempel på det:

Genacide II - Under the bridge (1996) - Original av Red Hot Chili Peppers
Den här låten med brittiska Genacide II kom jag i kontakt med när jag sände närradio 1996 och var väldigt skeptisk till först, men med åren så började jag se den för vad den var och insåg att den ju var eoner bättre än originalet och stack ut och har sen dess varit mitt främsta exempel på en cover som står långt på egna ben. Red Hot Chili Peppers lite halvflummiga rockoriginal har blivit en elegant, udda och vacker ljudmatta.

Pet Shop Boys - Always on my mind (1987) - Original av Gwen McCrae, mest känd genom Willie Nelson och Elvis Presley
Att ta en ballad och sätta den i en dansproduktion brukar sällan funka, vilket jag tycker har med originalets komposition att göra. Ofta så hör man att en ballads uppbyggnad och tempo inte alls går hand i hand med en moderna dansversions. Som när Sarah Washington tog Whitney Houstons smäktande "I will always love you" och speedade upp den så kändes det bara fel. Men när Pet Shop Boys beslutade sig att plocka upp den klassiska "Always on my mind" så blev det en ikonisk låt som lät precis som en helt ny låt! För Pet Shop är ju proffs på ett helt annat sätt och visste hur man tog en melodis stil och skapade sin egen låtstil av samma låt utan att det lät som en ren överföring. Resultatet blev en av dom bästa låtarna från 80-talet!

Tina Turner - Help! (1984) - Original av The Beatles
Den här låten har jag redan skrivit om för många år sen. När Tina Turner tog The Beatles glada 60-talspopdänga "Help!" och klädde av den det mesta glättiga och gjorde den naken och sårbar med kör och i inledningen bara ett piano, som sen byggs upp till något stort. Detta är mästerligt och lyckas också lyfta upp originalets text på ett annat sätt.

3Teeth - You spin me around (like a record) (2019) - Original av Dead Or Alive
Det finns förstås modernare exempel också, även om den lite går emot bloggens intentioner när den inte finns utgiven i fysiskt format. Men för att ge exempel får jag väl offra mig den här gången. Los Angeles-gruppen 3Teeth tog 2019 till filmen "Guns Akimbo" en av 80-talets mest klassiska discopärlor, proddad av Stock-Aitken-Waterman, Dead Or Alives "You spin me around (like a record)" och gjorde den till en rå, häftig och hänsynslös industrisynthig rockrökare. Detta var ju grymt skönt, snyggt gjort och ursinnigt!

Så visst är det kul med covers, om det görs med förnuft, intresse och känsla och tillför något. Jag skrev i en tidigare artikel att jag inte följer "Så mycket bättre", men låtarna går ju inte att undvika eftersom det verkar finnas någon lag på att dom ska spelas 24/7 till nästkommande säsong. Men oavsett vad man gillar programkonceptet så går det inte att komma ifrån att det har kommit en del intressanta nya versioner av klassiska och ibland uttjatade hits. Amanda Jenssens mäktiga version av GES "När vi gräver guld i USA" i seriens begynnelse är ett gott exempel. Så fortsätt gärna att göra och gilla covers. Det är spännande att höra hur man tolkar en känd låt. Men lyft fram originalen också så att dom inte drunknar och glöms bort helt i framgången av diverse Digiliste-artister som försöker tjäna en hacka på gamla låtar, så framtidens tonåringar inte kommer och frågar vem gruppen med dom konstiga kläderna är som gjorde den där "covern på Dancing queen" och man uppgivet egentligen vill skrika:
"ABBA!!!!"