Roberta Flack tog soulmusiken på nya vägar!

Det är en tung period för soulmusiken just nu. Tre av genrens stora namn har under loppet av några dagar gått bort, Gwen McRae, Jerry Butler och Roberta Flack. Gwen McRae måste jag erkänna att jag inte har någon relation till. Hon var gift med George "Rock your baby" McRae och det är väl det jag vet. The Impressions sångare Jerry Butler har jag förvisso skrivit om förr när jag synade hans höjdarplatta med Thelma Houston. Men det är också det enda jag har med honom. Däremot så gillar jag Roberta Flack och har ett antal plattor med henne. Därför blir mitt val av hyllningsobjekt här henne. Jag var övertygad om att jag hade skrivit om henne förut, men tydligen inte så då är det helt klart dags!

Roberta Flack var under sina sista år svårt sjuk i ALS och blev 88 år gammal. Jag ska dock erkänna att min koll på Roberta Flack har inte alltid varit jättestor. Det är egentligen först det senaste decenniet jag på allvar har upptäckt hennes musik.
     Dom flesta kan i stort sätt en låt med henne, "Killing me softly", en låt som jag länge var helt ointresserad av. Med åren har låten vuxit en hel del för den sköna stämning som finns i den, även om det finns andra ännu bättre låtar med henne. Men Lill Lindfors vackra svenska version var en del som gjorde att jag blev mer och mer intresserad av originalet, trots att The Fugees horribelt sega version 90-talet drog ner den. 

Men jag upptäckte snart att Roberta var så mycket mer än bara den där stora hiten. Min absoluta favoritplatta med henne kom dock med Donny Hathaway, "Roberta Flack featuring Donny Hathaway" från 1980. Jo, jag vet att det även finns en platta med duon innan och när jag kommer över den så kommer den med stor sannolikhet att synas här också. 
     Den här plattan var ju då tänkt att bli en ny duettplatta, men efter bara två inspelade låtar så tog Hathaway livet av sig, så plattan blev i praktiken en till soloplatta med Roberta. Men den här plattan är vacker, skön och avslappnande och bland dom skönaste av plattor i soulgenren från 1980! 

Den första insikten i hennes storhet kom när jag köpte 1977-plattan "Blue lights in the basement", en platta där hon rör sig helt obehindrat mellan vanlig 70-talssoul, pop och singersong-stil á la Carole King. Och minsann, nosar hon inte på både reggae och gospel på några ställen också? Och hon lyckas att få denna pyttipanna att passa och smaka så gott i örat på ett självklart sätt!

När jag ändå är i andra andningen så ska jag förstås nämna hennes mest säljande och kända platta. För går man på second hand och kollar skivor så är chansen väldigt stor att man hittar albumet "Killing me softly" från 1973. Och jag tycker det är ett helt OK album, även om blandningen inte är lika bra, smeksam och snygg som på dom andra två. Men här finns ett flertal höjdare likväl och det är välgjort melodimässigt. 
     Dessutom, hatten av för en av dom vackraste soulballader som jag vet, när Roberta slog sig samman med Peabo Bryson och gjorde den smäktande låten "Tonight i celebrate my love" och duettplattan "Born to love" 1983.

Men Roberta Flack var en artist som vågade ta soulmusiken till oanade och nya vägar, men samtidigt inte släppa kontakten med traditionen och sammanföra musiken till en väldigt oväntad och snygg enhet! Med en otroligt bra och speciell sångröst, bländande pianospel och upptäckarglädje tog hon soulen mot sin egen väg och det blev riktigt bra! Tack Roberta Flack för din musik och det du gjort för den och soulgenren och vila i frid! 

Tre låtar har jag valt, "Back together again" från den andra Donny Hathaway-plattan. Dock är det Dennis Collins som sjunger med Roberta Flack här.
     Dels "Why don't you move in with me" från "Blue lights in the basement", här i en liveversion med Edmonton Symphony Orchestra.
     Samt en av dom bästa spåren på "Killing me softly", "Conversation love"!