Singeltipset Deluxe IX

Då jag har under början av detta år har kommit över en hel del singlar för en krona styck så blev det förstås också en del "blind-buys" på vinst och förlust. Alltså är det läge för ännu ett Singeltipset Deluxe! Den här gången ska vi på en västeuropeiskt resa i fyra singlar, övervägande i schlagergenren, vars tidsåldrar sträcker sig mellan 1957 till 1980. Vilka av dessa fyra blir kvar och vilka får omedelbar respass från samlingen?

Luv' - Casanova
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Philips
B-sida: D.J
Betyg: 2/5

Först ut är tre holländska discotjejer av modellen 70-tal som gör sitt bästa att både haka på andra liknande något större akter som Silver Convention eller The Ritchie Family och samtidigt hitta sin egen nisch, vilken det nu ska vara. Om vi börjar med det första som slår mig, namnet. Det är säkert mer coolare att kalla sig ett sorts slanguttal för ett riktigt ord, i det här fallet "Love". Men att ha ett accenttecken på slutet, känns det nödvändigt och var det någon mer än deras mest lojala fans som kom ihåg att lägga till den när man skulle skriva gruppnamnet någonstans? 

Så, när den elefanten är ute ur rummet så kan jag koncentrera mig på det väsentliga, låten. "Casanova" ska föreställa en sorts dansant låt i mexikansk stil, som dock spretar en hel del i soundet. Melodin är inget man minns och det mexikanska i låten låter precis så opersonligt och plastigt som man kan förvänta sig var då när det var ett gäng européer som skulle försöka låta som en annan musikalisk kultur. 
     B-sidan då, kan den rädda? Den är förvisso snäppet bättre med ett mer stompigt discosound, om än att melodin är rätt blaskig. Det enda man egentligen minns är den helt onödiga och plötsliga inlägget av "Sam The Record Man", som försöker låta som en flåshurtig radio-DJ, men som inte tillför låten ett dugg med sitt rabblande. Sorry, men den här singeln var helt ointressant och gav mig exakt ingenting. Jo, EN sak, en av medlemmarna hette Patti Brard. Hon gjorde en riktigt bra låt på 80-talet som hette "Red light". Det räcker näppeligen för att jag ska behålla singeln. 



Bernhard Brink - Viel zu jung
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Aladin
B-sida: Ich hab' den koffer in der hand
Betyg: 2/5

Välkommen till den inofficiella tyska melodifestivalen årgång 1980. Man skulle i alla fall kunna tro att den här låten skulle ha varit med i något sånt. Bernhard Brink, med samma krullfrisyr som Eva Dahlgren i den svenska tävlingen detta år, är en tysk schlagersångare, senare TV- och radiopresentatör, som även har varit med i den riktiga tyska festivalen ett antal gånger utan att vinna den. Och den här låten skulle man absolut kunna tro är en låt från det av döma av arrangemang och produktion, men inget i min research tyder på att den var med och tävlade där det året. 

Det borde inte låta så dåligt om det låter melodifestival, men tänk då också på att på den här tiden då hade man orkester, vilket hade kunnat få låten att bli mer innehållsrik. Nu var den aldrig med i tävlingen alltså och då är det bara en random vattnig och stentrist tysk schlagerproduktion i studio, dock med en stil som låter som någon av Ralf Ziegels fredslåtar från 80-talets tävlingar. Dessutom inklusive en riktigt malplacerad saxofon mitt i allt. Jag ska inte säga att det här är uselt, bara grått och tråkigt. 
     
B-sidan är betydligt rockigare och ett steg uppåt. Den hade kanske behövt som A-sida egentligen. Den är inte tillräckligt bra för att vara en anledning att behålla singeln, men ett plus i kanten kan den få.     
     Hade "Viel zu jung" kunnat vinna den tyska mellon och representera då Västtyskland i Eurovision? Jo, det tror jag, utan tvekan...



The Monn Keys - Stackars stora starka karlar
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: Aladin
B-sida: När man fått vad man vill
Betyg: 3/5

Och via Holland och Tyskland går resan nu till Norge. När jag såg den här singeln så trodde jag först att "The Monn Keys" var ett sorts patetisk sätt att rida på "Monkeys-febern" på 60-talet, alltså bandet The Monkeys och hade Kultstämplat i tankarna. Men det här bandet har faktiskt funnits långt längre än det mer kända brittiska bandet. Det var på 40-talet som Egil Monn Iversen bildade denna revygrupp, där av "Monn". Gruppen har ju annars också stor mello-koppling eftersom Monn Iversen har viftat igång många orkestrar åt dom norska bidragen i Eurovision-tävlingen och medlemmarna Arne Bendiktsen och Per Asplin har deltagit i tävlingen ett flertal gånger. 
     Medlemmarna har annars varierat stort genom åren, varav dom mest kända har varit Sølvi Wang och Nora Brockstedt och fram till gruppens upplösning 1964 räknades The Monn Keys som bland Norges främsta underhållningsgrupper. Vilken kvinnlig medlem som sjunger här har jag dock inte hittat någon uppgift om
     
Den här singeln är från gruppens Sverige-satsning och gruppen toppade dom svenska listorna detta år med en annan singel. Kvartetten sjunger alltså på svenska här i deras militärfars-pastisch på den gamla amerikanska nationalklenoden "Glory glory halleluja". Normalt är vare sig svenska militärfarser eller den låten något jag går i gång på direkt, men det här är ändå rätt kul och bra framfört med kraft och energi! Dessutom är det Carl-Henrik Norins orkester som spelar, bara det. Så singeln blir faktiskt kvar i samlingen.



Lars Kåge - Cindy, min Cindy
Utgivningsår: 1957
Skivbolag: Polydor
B-sida: När Rosa-Rosa-Nina
Betyg: 3/5

Vi avslutar denna europeiska turné med att komma hem till Sverige igen. Den här låten får väl räknas som en storschlager på 50-talet. "Cindy my Cindy" gjordes av Eddie Fisher 1956 och kom till Sverige året efter genom Gösta Rybrants översättning. Lars Lönndahl var det som gjorde den först och den svenska versionen är väl främst förknippad med honom. Men samma år kom förstås en version till, vilket som bekant inte var helt ovanligt på den här tiden. Här var det skådespelaren Lars Kåge som sjöng in den. Kåge var väl ingen stor skådespelare och hade mest mindre roller i filmer som "Sjunde himlen", "Bohus bataljon" och "Blondie, Biffen och Bananen". Men sjunga kunde han onekligen. 

Och om man nu ska jämföra den med Lönndahls version så är förstås originalet mer mjuk och romantisk medan Kåges version har en mer stadigt och fast schlagerkomp, signerad The Hit Tops (nej, jag vet inte heller vilka det är). Men jag gillar den här versionen faktiskt, så väl som Lönndahls mer crooner-aktiga version. Och B-sidans "Rosa-Rosa-Nina", en försvenskning av en tysk låt, är också klart lyssningsbar om man gillar mysig svensk 50-talsschlager. Singeln blir kvar i min samling av schlagersinglar!