Dags för ännu en näve skivor som en gång recenserades i det som var gamla Retrogalaxen. Denna gång är det idel 80-talsklassiker som får höga betyg och kanske lite tvivelaktiga beskrivningar faktamässigt här och var. Och här och var låter det som om jag desperat försöker hitta något från 1983-84 som inte är synthpop. Jag älskar ju den genren, så jag funderar ännu på anledningen till det. Under tiden jag gör det, ha det så trevligt med dessa klassiker!
En tidig platta med Pretenders. Pretenders är ett lysande band, men
ibland lyckas de göra sänkarplattor, och jag som hade förhoppningar om 1986 års
succéplatta, ”Get close”, upptäckte att det var en sådan. Men här är det en
Chrissie Hynde i toppform. Plattan innehåller 10 poplåtar, som har inslag av
både rockabilly och lättare gitarrpop. Billy Bremner är med på ett spår och före detta sångaren i Squeeze (senare Mike & The Mechanics) Paul Carrack finns också
med. I ett par av låtarna (”Back on the chain gang” och ”Watching the clothes”)
så stämmer bandet in i ganska töntiga körpartier. Endast en låt (”My city was
gone”) är en sänkarlåt, som är ganska seg. Men annars är detta Pretenders i
högform och ett av de klart bättre försöken att, 1983, bryta den tidens new
wave- och synthpophits. (2025: Det är klart att Pretenders, som alla andra, har haft album som har varit i lite kvalitet än andra, men det är nog lite ungdomlig dumhet att säga att bandet har haft rena sänkaralbum. Idag tycker jag att bandet har en väldigt hög lägsta nivå! Det lite roliga är att jag försöker få det att låta här som om det är ett mål att överträffa alla synthband från 1983... eller 1984, när plattan faktiskt kom.)
Agnetha Fältskog - I stand alone Utgivningsår: 1987 Skivbolag: WEA Betyg: 4/5
Hela Sveriges doldis, Agnetha Fältskog, har skrivit på ett
nytt skivkontrakt och ska på stapplande steg försöka ta sig ut i popvärlden på
2000-talet. Ska bli mycket intressant. Detta firar jag med att recensera hennes
dittills senaste platta. Den kom 1987 och var producerad av ingen mindre än
Peter Cetera. Denne har också skrivit ett antal av låtarna och till och med
powerrock drottningen Diane Warren har skrivit ett par låtar på plattan.
Plattan innehåller mesta dels avslappande och mysig balladpop i medium tempo.
Ceteras låtar lyfter plattan högt och Agnetha Fältskogs röst har det ju aldrig
varit fel på, så denna platta är bra mycket bättre än vad kritikerna vill göra
gällande. Det enda som jag kanske saknar är lite snärt i låtarna. Det är ingen
låt som är av snabb karaktär. Men hiten "The last time" är lysande
och duetten med Peter Cetera, "I wasn´t the one (who said goodbye)",
är helt OK så det är väl ganska klart var jag sätter mina förväntningar på
Agnethas kommande platta... (2025: Skivkontraktet resulterade i coverplattan "My colouring book", varefter det tog 9 år innan nästa platta. Sen gillar jag beskrivningen "balladpop i medium tempo". Det är ju sällan som ballader går i högre tempo.)
Bryan Adams - Into the fire Utgivningsår: 1987 Skivbolag: A & M Records Betyg: 4/5
1987 så skulle Bryan Adams visa att succéskivan
"Reckless" inte var nån tillfällighet. Och hur följer man lättast upp
klassiker som "Heaven", "It´s only love" och "Summer
of ´69"? I Bryan Adams fall så valde han att göra en mer
"normal" rockplatta, istället för en röjarplatta. Och, viktig notis,
denna platta innehåller inte en enda ballad! Kan det månne vara därför som
denna platta floppade, i jämförelse med "Reckless"? Men även om Adams
försöker göra mer bluesrock och västkust rock så röjer han ordentligt i
"Only the strong survive". Personligen tycker jag att detta är bland
det bästa i albumväg som Adams har gjort, även om jag kanske tycker att en
ballad skulle ha varit på plats. Han lyckas låta lugn och sansad, men ändå röja
skjortan av flera andra rockare på sin tid. Här visar han verkligen att han är
en av 80-talets bästa gitarrister.
Även om plattan då floppade så lyckades Adams, i motsats
till många andra artister, resa sig efter denna halvflopp och fick tillbaka
succékarriären, i och med plattan "Waking up
the neighbours". (2025: Jag vet inte om jag skulle säga att det är en sån skillnad mellan "Reckless" och "Into the fire". En del skulle nog kalla den här plattan också för en röjare. Däremot så är jag tveksam till beskrivningen att det inte finns några ballader. "Remembrance day" skulle jag nog beteckna som en ballad, men visst, någon "Heaven" finns inte.)
The Alarm - Declaration Utgivningsår: 1984 Skivbolag: I.R.S Betyg: 4/5
Engelska The Alarm, med sångaren Mike Peters, hade en trogen
publik på 80-talet, inte minst bland medierna. I Sverige blev de mest känd med
hiten "The chant has just begun". Men även jag lockas av The Alarm.
Musiken låter inte direkt som 1984. Istället för synthig pop så är det skitig,
slamrig och röjig rock. Som en tidig version av Oasis. Men det är en rolig
kombination och låtarna är bra. Och Mike Peters är en bra sångare. Ett bevis på
att media kan ha rätt också och att 1984 hade ett ganska brett register ändå. (2025: Detta är tydligt min första albumkontakt med The Alarm. Åter låter det som jag försöker hitta något som är annat än synthpop, vilket är märkligt eftersom min kärlek för 80-talets synthpop som bekant alltid varit skyhög. Men att kalla The Alarm en tidig Oasis vet jag inte om jag skulle säga idag. "Ett bevis på att media kan ha rätt också"? Ett förtydligande kan vara på sin plats, men tydligen hade jag läst en positiv recension av bandet precis innan. The Alarm är ett band som dock har blivit ett av mina favoriter och har gjort två av årets allra bästa låtar, "Chimera" och "Outlier", båda precis när sångaren Mike Peters tyvärr avled i cancer.)
Icehouse - Man of colours Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Regular/Chrysalis Betyg: 5/5
Australiensiska Icehouse måste vara 80-talets mest
underskattade band. De släppte mängder av plattor ända fram till splittringen
1990, men det är bara "Hey little girl" som folk minns. Men denna
platta får anses som en av bandets mest sålda plattor. Plattan innehåller
snygga poplåtar som har en nypa rock. Men Icehouse har
enormt snygga och drömska melodier med en otroligt snygg produktion signerad
David Lord. Sångaren Iva Davies sjunger dessutom otroligt bra. Båda singlarna
"Crazy" och "Electric blue" sitter som smäck, men alla
låtarna håller enormt hög klass och för mig är det en gåta varför denna platta
inte sålde bättre i Sverige. Jag tycker definitivt att det är dags att
återupprätta Icehouse som en av 80-talets bästa och mest skickliga band. Kanske
det bästa bandet från down-under nånsin. (2025: För information så splittrades INTE Icehouse 1990! En medlem lämnade bandet 1989 och en 1990, men bandet finns än och Iva Davies har hållit i tåtarna ända sen starten.)
Jennifer Holliday - Say you love me Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Geffen Betyg: 4/5
Jennifer Holliday är en stor soulartist på alla möjliga
sätt, till volym, röst, karriär och låtmatrial. Här snackar vi genuin
soulproduktion av monsterproducenter som Tommy LiPuma, Artur Baker och till
och med Michael Jackson. 80-talssoul när den är som bäst. ”No frills love”
borde få benämningen modern soulklassiker. Den svänger så det fladdrar i
brallorna. Detta kändes skönt att höra, med tanke på all dålig soul som släpps
numera! (2025: Jag håller med, inte världens mest innehållsrika recension, men jag tyckte den kunde få komma med. Jag står vid betyget trots allt ännu.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar