Utgivningsår: 1966
Skivbolag: Impulse!
Betyg: 4/5
Kvinnliga hammondorganister finns det fler av än man kan tro, men det är få av dom som lyfts fram, utan dom tenderar att drunkna i dom mer omskrivna namnen Jimmy Smith och Jack McDuff. Ethel Smith, som är mer inne på den latinamerikanska musiken, är ju en av dom största, men en annan gigant är Shirley Scott, som faktiskt har förekommit på bloggen förr, när jag skrev om Eddie "Lockjaw" Davis plattor "Jaws in orbit" och "...Uptown".
Shirley Scott var känd som "Queen of the Organ". Hon är jättebra, helt klart, men "Queen of the Organ", och slå energiknippet Ethel Smith på fingrarna, är jag nog lite mer tveksam till. Det tror jag inte någon gör nämligen.
Normalt så brukar hennes egna plattor också innehålla hennes dåvarande man, saxofonisten Stanley Turrentine, men här lyfts hon fram själv, vid sidan av basisten Ron Carter och trumslagaren Jimmy Cobb.
Detta är riktigt bra hammondjazz i den högre skolan och Scott spelar riktigt bra, även om plattan stundtals kanske ha mått bra av något mer, typ en gitarr vid sida av.
Men det är riktigt sköna oftast midtempo versioner av klassiker som inte tillhör dom allra mest "sönderspelade" evergreenen, som "Cold day blues", "All alone" och "What'll i do". Det är aldrig tråkigt eller förutsägbart utan ett väldigt skönt, groovigt och välspelat jazzalbum!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar