expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 5 december 2016

Månadens bästa fynd - November 2016 (Cornelis Vreeswijk/Stan Getz/John Miles)

Veckorna flyger iväg. Det är redan snart jul och året går mot sin ända. Men ett par månadsuppdateringar hinner jag med innan jag ska summera 2016 och om hösten 2016 totalt sett har varit som en galen karusell så har november varit lite mer mänsklig och lugnare och jag har faktiskt inget emot det. Lite kan man få andas och försöka hinna lyssna igenom det som köpts den senaste tiden också. Enda undantaget var en resa till Hudiksvall som inbringade mycket spännande, men dessa hade jag tänkt att göra en speciell artikel om inom kort där jag lite grann beskriver Hudiksvalls skivutbud.
     Men en hel del spännande blev det ändå, bland annat två plattor som jag som ung sågade längs fotknölarna och som jag idag fått ändra åsikt om som vuxen. En av dessa var Phil Collins ikoniska debut "Face value" som jag stämplade som urtråkig när jag hörde den första gången, men som jag idag ser som en lysande platta! Men eftersom jag skrev om "Hello, i must be going" förra månadssummeringen så vill jag variera lite grann. Ett annat kanonfynd var hela fem CD-skivor med jazz, alla för fem kronor IHOP! Kan det bli bättre? Kanske årets billigaste köp. Nå, till månadens fynd!

Cornelis Vreeswijk - Cornelis bästa (3LP-box) (1985)
Jag kom över en hel del skivor med Cornelis Vreeswijk till ett bra pris. Cornelis röst har jag alltid gillat och han har gjort några av visgenrens mest ikoniska verk. Dock har han också gjort några av visgenrens mest sönderspelade låtar också och jag känner mig minst sagt lite less när jag hör "Hönan Agda" eller "Turistens klagan" för miljonte gången, något som vad jag förstår jag delar med Cornelis själv under sin levnads tid. Däremot har det aldrig kommit mig för att börja köpa hans skivor förrän de senaste åren och så småningom kommer det nog en text om en hel Cornelis-skiva.
     Samlingar med Cornelis finns det exakt hur många som helst, men få är så mäktiga som denna LP-box med tre LP-skivor som jag fick tag på, utgiven 1985 av dB Records. På denna samling ryms både en del välkända Cornelis-låtar, "Felicia adjö", "Deirdres samba", "Trasiga skor", "Personliga Person" och "Blues för Fatumeh", samt tyvärr "Turistens klagan" och "Brevet från kolonien", men vissa svin får man räkna med. "Hönan Agda" slipper vi i alla fall.
     Men här finns också en hel del mindre kända låtar, "Dubbelquatrin om Tennis" från 1978, "Bruna bönor complet" från 1980 eller hans brinnande satir över radions skval i "Hommage för Sveriges Radio" från 1981. Utgivningarna sträcker sig mellan 1964 till 1981. Detta är en perfekt box om man vill upptäcka Cornelis och få en varierad bild av hans musik, där både hans mest kända och nya låtar att upptäcka ryms!
     Att välja EN låt från en box med tre plattor är absolut inte lätt, men låten "Veronica" har alltid legat mig varmt om hjärtat så jag tar gärna den.


Stan Getz - Stockholm sessions ´58 (1988)

För 1 1/2 år sen så skrev jag om Stan Getz äventyr i Sverige och att han bodde här i flera år på 50-talet med svensk fru och barn. Dock var detta långt ifrån en lycklig tid för Stan och 1958 flyttade han till Köpenhamn för att komma bort från drogerna. Men likväl så spelade han många inspelningar med svenska musiker det året och 1988 så samlade skivbolaget Dragon, under ledning av dess ägare, radiomannen Lars Westin, ett flertal av dessa inspelningar på detta dubbelalbum. När jag såg denna platta på mitt nya skivmecka här i stan, second hand-butiken "Återbruket", så blev jag själaglad för tänk att äntligen få ett helt album, och ett dubbelt sådant, med Getz musik i Sverige på 50-talet!
     Getz kanske mest kända verk under sina Sverigeår, "Dear Old Stockholm", är från 1951 och därför inte med här, men istället hyllas huvudstan med en annan låt som Lars Gullin gjort, "Stockholm street" (en omarbetning av "Speak low"). Och Lars Gullin har förstås en stor del av denna platta och i övrigt finns här flera av den svenska jazzens förgrundsgestalter, samt en annan amerikan på långtidsbesök i landet, trumpetaren Benny Bailey, som egentligen var här med Quincy Jones då denne jobbade med Harry Arnolds orkester.
     Bland svenska musiker finns här trombonisten Åke Persson, pianisten Jan Johansson, pianisten Bengt Hallberg, bassisten Gunnar Johansson samt norske tenorsaxofonisten Bjarne Nerem.
     Här finns förutom originaltagningar också ett flertal alternativa tagningar av låtarna. Detta är en briljant utgåva, som det brukar vara med utgåvor från Lars Westin och Dragon Records! Ett stycke viktig svensk jazzhistoria på vinyl i sitt allra finaste form!


John Miles - Stranger in the city (1977)

Jag viftar med vit flagg och erkänner: Jag hade fel hela tiden! För att börja från början: Julen 1987 hörde jag en låt i radioprogrammet "Kulan in luften" med John Miles som hette "Do it anyway" och blev intresserad av den lite countrydoftande rocklåten som spelades och satsade på att få tag på plattan. Det tog några år innan jag lyckades och jag var glad över att ha den låten på vinyl, om det inte vore för en sak: Jag tyckte att resten av plattan var dötråkig och ointressant! Ska jag behöva behålla en usel skiva för en enda låt, tänkte jag. Men 70-talet hamnade långt bak i min prioritering under flera år och skivan hamnade i källaren i en hög och efter ett tag rensades den bort.
     I början av detta år så skrev jag om en annan John Miles platta, "Rebel" från 1975, vilket var en lysande platta producerad av Alan Parsons! Därmed öppnade jag självklart upp för att återta bekantskapen med "Stranger in the city" och försöka ge den en andra chans. Nu har jag gjort det och det känns märkligt att idag hylla en skiva som jag alltid stämplat som trist, men som vuxen tycker jag idag att detta är en riktigt bra platta med många sinnestämningar. Rupert Holmes står för produktionen och den är riktigt bra, inte minst i den svala och vackra "Remember yesterday", skriven om basisten Bob Marshall. "Stand up (and give me a reason)" är en annan höjdare som mynnar ut i en skönt, funkig och experimentell gitarrorgie!
     En enda svart fläck finns här och det är "Slow down" som drar lite väl mycket åt discohållet, vilket John Miles inte har röst för och det låter rätt falskt om låten. Men i övrigt är detta en riktigt vacker, snygg och skön popplatta av 70-talsmodel som är spännande och klassisk på samma gång!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...