expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 30 november 2022

Elvis Costello - Might like a rose

Elvis Costello - Might like a rose
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 3/5
Genom hela livet har Elvis Costello varit en artist som jag känt till, noterat, tyckt han har en intressant sångröst trots att han har en look som en nyexaminerad revisor och sen inte tänkt på honom något mer. Det är endast en låt med honom jag genom åren på allvar 
har gillat med honom, låten om Alzheimer han gjorde med Paul McCartney 1989, "Veronica". Men mycket annat som jag aldrig trodde att jag skulle se i samlingen har ju, som jag tidigare tagit upp, växt enormt med tiden. Någonstans tänkte jag att Elvis Costello skulle vara nästa i den raden. Och som ett brev på posten ramlade möjligheten i knät, när jag fick ytterligare ett paket med CD-skivor från min vän Kjell i Norge och en av skivorna visade sig vara den här Costello-skivan från 1991. Nu kanske en del tänker att detta kanske inte direkt är hans bästa eller att jag borde satsa på hans tidigare saker med The Attractions, som ändå är av en lite annan karaktär. Men nu är det denna som jag har fått och som blir min första skiva med Elvis Costello här på bloggen.

Det här är ju verkligen benämningen "Vuxenpop" personifierad, lättsam, en akustisk touch, inte för kommersiellt och låtandes väldigt brittiskt, och det är ingen kritik. Det finns mycket sånt som är riktigt bra och Elvis Costellos musik är intressant på det sättet att det låter väldigt glatt och trevligt, men har en mörk aura omkring sig i sitt budskap i texterna. Musiken på "Mighty like a rose" är charmig, brittisk och mysig, men melodierna är inget som egentligen fastnar. Det är få av låtarna som har något jag egentligen minns när skivan slutat spela, utan det är en trevlig popupplevelse varken mer eller mindre. Det är väl inget fel när det låter så, men kanske att jag hade önskat något mer som lyfte plattan, som starkare refränger. Ska jag nämna några låtar som är dom klart starkaste så är det singeln "The other side of summer" och "How to be dumb". Plattan är välgjord, välproducerad och skön att lyssna på så det är ändå en helt OK platta, dock utan det lilla extra. Om det gäller hans period runt 80-90-talet eller om det går genom hela hans karriär antar jag att det är upp till mig att ta reda på i framtiden. Men den här får ett godkänt betyg och eftersom det är en gåva så blir den förstås kvar i samlingen. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...