Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Kramp 1
B-sida: Disiplin (Vi ber om ursäkt men vi vill faktiskt ha med den här låten)
Jag har flera gånger sagt att en av anledningarna till att jag gillar dessa låtar som är så udda att man undrar hur folk tänkte en gång när man gick in i en skivstudio är att musik måste få vara roligt också. Nu finns det ett antal låtar som har tagit detta till sin spets. Jag har redan skrivit om Jack Ross "Happy José" en gång, 60-talshiten med James Last-blås, manskör och en skrattande fåne. Elvis Presley gjorde också en märklig liveinspelning där han sjöng "Are you lonesome tonight" och garvade käkarna ur led mellan varje textrad.
Också finns det den här låten, Kramp med "YF". Men där "Happy José" ändå har en sorts uppbygge i sin låt och "Are you lonesome tonight" ändå är en normal låt i grunden så är detta helt utflippat. Men om vi tar det från början. Informationen om den här singeln är väldigt dålig. B-sidan på singeln är en ren punklåt och det fanns ett punkband från Göteborg som hette Kramp, men om dom fanns så långt fram som till 1982 vet jag inte. Artiklar ger vid handen att dom inte skulle ha gjort det. Men i brist på annat får jag utgå ifrån att detta är dom.
Nu är inte punk alls mina domäner. Endast en gång har en punklåt förekommit på bloggen, också det kultstämplat, The Stranglers märkliga svenska i "Sverige (Jag är insnöad på östfronten)". Därför lämnar jag b-sidans låt därhän, annat med en notering att tilläggstiteln "Vi ber om ursäkt men vi vill faktiskt ha med den här låten" är en av dom intressantare jag har sett. Om den ingår i låten lyckas jag dock inte uttyda av skrikandet.
Men huvudmålet i det här fallet är en låt som heter "YF" (av okänd betydelse), men som rent allmänt verkar vara känd som "Skrattlåten", inte helt utan anledning. Jag sa innan att låten är helt utflippat och här har man gjort en synthig discobakgrund och satt en random person som sitter och skrattar hela tiden och det är allt. Nej, det finns inte en tillstymmelse till melodi av något slag utan låtens innehåll är discoloop och skratt, punkt. Och detta är satt som säljande a-sidan och huvudspår på singeln, vilket känns som en anledning att instämma i skrattanfallen på låten. Nu vet jag att punkgenren generellt sett är väldigt mycket om att provocera, men detta kan vara en av de mer speciella metoderna till det. Man skulle vela ha varit med när den skrattande personen kommer hem till sin flickvän, som undrar vilka bra låtar man har gjort med sitt band idag och han säger:
"Nja, jag satt mest och garvade till en discolåt, med mikrofonen på..."
Men man får ge låten en sak i alla fall, den är så bisarr att det lockade i alla fall mig till att skratta med. Skrattkramp, alltid nåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar