Nytt i samlingen - Mars 2024

Oscar Peterson - The Oscar Peterson Big 6 at Montreaux

Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5

När jag för ett par veckor sen skrev om Teddy Wilson-plattan "The delicate swing of Teddy Wilson" så lovade jag mer från den hög med jazzplattor jag köpte under mars månad på Vinylstallet och jag håller förstås ord. Och hittar jag en Oscar Peterson som jag inte har och inte är en vanlig samling så ska den förstås också med hem. Sen ska jag erkänna att jag har börjat dra ner rejält på Norman Granz märke Pablo, vars inspelningar alltid är från sena 60-talet eller 70-talet och där musikerna oftast är långt från sin storhetstid och det inte alltid svänger lika bra som det gjorde en gång. All heder för att man i en tid då jazzen utvecklades åt det mindre jazziga hållet lyfte upp gamla legender som ännu spelade. Men det lät inte alltid hög klass om dom och i gallringstider så finns det inte så mycket plats åt dom.

Men den här innehåller både Oscar Peterson och Toots Thielemans i en liveupptagning från Montreaux Jazz Festival, plus både Milt Jackson och Joe Pass gitarr också, så hur kan man inte gilla detta? Här är det fullt ös från start i och med den lysande inledningen "Au privave". Sen ett par något lugnare spår innan man ramar in allt med ännu en rökare, "Reunion blues". Toots Thielemans låter enormt pigg och svänger som aldrig förr med sitt munspel, Joe Pass flyger över gitarrsträngarna så fingrarna glöder och Oscar är Oscar, kanonbra som vanligt! Den här plattan bokstavligen kastar in dig i en livekonsert som fängslar dig med sitt sväng från början till slut. Plattan blir självklart kvar i samlingen!



The Sound Of Jazz
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5

I december 1957 så gick ett TV-program i USA som hette "The Sound Of Jazz" och innehöll musik från swingeran. Programmet har blivit ihågkommet som ett av dom första stora jazzprogrammen i amerikansk TV. Ett år efter programmet släpptes musiken på skiva och här är då en återutgivning från CBS Jazz Masterpieces-serie. CBS var ju det bolag som producerade programmet från början.
     Albumversionen av programmet har flera sett, men dom som dominerar är ett par låtar med Henry "Red" Allen All-Stars och ett par med Count Basie All-Star. Lägg där även till ett par nummer med Jimmy Giuffre med musiker, Billie Holiday with Mal Waldron All-Stars samt ett stycke med Waldron på solopiano. På den här skivans framsida flaggas det även för att Gerry Mulligan var med, men han medverkar inte på plattan eftersom man vid utgivningen av originalutgåvan inte lyckades komma överens med det ekonomiska med saxofonisten.

Men Billie Holiday-inspelningen är väl den som främst blev minnesvärd. Jazzkritikern Nat Hentoff beskrev inspelningstillfället att Lester Young och Billie fick repetera i två skilda rum eftersom Lester vid det här tillfället var så pass sjuk och svag, men att Billie och Lester, som var väldigt nära varandra, när allt spelades in tittade på varandra och verkade minnas deras förflutna. Två år efter sändningen var dom båda avlidna. 

Programmet i sig finns på Youtube att beskåda, hela timmen det höll på. Man får än mer behållning av att se det än att bara höra på grammofoninspelningen, även om detta förstås inte alls är dåligt heller. Det som drar ner det mest är Jimmy Giuffre, där låten "Blues", med Pee Wee Russel och utan bass eller piano, är väldigt trist och "The train and the river" inte verkar ha någon rytm eller röd tråd utan vandrar iväg hit och dit. Och det finns bättre Basie-inspelningar än denna version av "I left my baby". 
     Men det är ändå en sorts jazzhistorisk upplevelse den här plattan och har också många höjdpunkter och kanske främst Henry "Red" Allens "Rosetta". Så även om jag tycker den är lite ojämn i kvalitet så blir den förstås kvar i samlingen. 



Vox Archangeli - Sanctus: Michael
Utgivningsår: 2009
Skivbolag: Heart Song Records
Betyg: 4/5

2011 var jag i Stockholm och bland annat så besökte jag Hedvig Eleonora Kyrka och deras kulturfestival som dom hade. En del kanske minns att jag skrev om det då redan. En av dom saker som jag imponerades mest av då var en vokalgrupp som hette Vox Archangeli och som sjöng gregoriansk kyrkomusik med modernt elektroniskt sound, allt producerat av veteranproducenten Dan Sundquist. Med den akustiken som var i kyrkan och det soundet så gapade jag av häpnad över hur mäktigt och vackert detta lät! Bland det mäktigaste jag har hört live! Ända sen dess har jag letat efter någon form av platta med bandet, eftersom jag visste att detta fanns. Och till sist, efter 12 års letande så hittade jag den! 

Detta är ju normalt inte riktigt mina domäner, men som jag alltid har sagt; det finns någon form av guldkorn i nästan alla genrer. Nu kan jag inte få samma akustik som jag fick i Hedvig Eleonora, men jag gillar sånggruppens sång, det suggestiva och förföriska synthsoundet och arrangemanget och flöjterna, som ibland nästan dras åt det orientaliska håller. Speciellt "Miserere mei" fick mig att gunga med genom hela låten. 12 år väntan var värt och detta blir självklart kvar, både av nostalgiska och kvalitetsmässiga skäl. Jag kan tänka mig att detta kan dyka upp bland årets fynd i december.



The Spencer Davies Group - I'm a man
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Fontana
B-sida: I can't get enough of it

Här är en låt som jag har gillat sen många, många år tillbaka. Den första versionen jag hörde av låten var förvisso med Chicago och jag ska erkänna att jag kanske håller deras version ett litet snäpp högre, men det kan bero på att jag som bekant älskar det bandet. Skillnaden mellan versionerna är egentligen rätt hårfin, men om man lyssnar noga kan man höra att Chicago har ändrat på texten lite grann i sin version. 
     
Men med åren så har även originalet av "I'm a man" med The Spencer Davies Group vuxit enormt. Låten skulle bli bröderna Steve och Muff Winwoods sista med bandet, men med vilket stil man lämnade. För Stevie Winwoods orgel och röst gör förstås enormt mycket för låten och groovet, men det är ett enormt sväng och fullt ös i låten från början till slut! Ett av 60-talets stora guldkorn i sin komposition, oavsett om man föredrar denna eller Chicagos version.



Nancy Sinatra - You only live twice
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Reprise
B-sida: Jackson

James Bond-filmen "Man lever bara två gånger" var tänkt att bli Sean Connerys sista Bond-rulle, vilket det som bekant inte blev. Det blev en till ("Diamantfeber") och en inofficiell ("Never say never again"). Filmen i sig räknas dock som en av dom stora rullarna med James Bond och har totalt spelat in drygt 68 miljoner dollar. 

Musiken till filmen blev det dock en diskussion kring om vem som skulle framföra låten, som i vanlig ordning skapats av John Barry. John Barry ville ha Aretha Franklin medan producenten Albert Broccoli ville att hans vän Frank Sinatra skulle sjunga. Sinatra själv föreslog dock att hans dotter Nancy skulle få uppdraget och så blev det, efter en del propsande från Mr Broccoli.

Den här utgåvan är lite kul eftersom det är en tysk upplaga där ena sidan står på engelska och andra på tyska. Och låten är precis vad man kan vänta sig av en Bond-låt. Den är stor, mäktig, oerhört vacker och dramatisk med mycket stråkar och lätt en av bevisen på hur en riktig Bond-låt ska låta. Sen kan jag lätt lämna b-sidan "Jackson, duetten med Lee Hazelwood, därhän. Den är lite för mycket glad-country för min smak.