Alphaville - Big in Japan 1992 A.D

Alphaville - Big in Japan 1992 A.D
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: WEA
B-sida: Big in Japan (The Mix)
Det har gått tre och ett halvt år sen jag skrev om Alphavilles "Big in Japan", som en del av Sommarplågor nr 22 (en av tre stycken låtar den midsommaraftonen) och när nu Alphaville plötsligt ligger på listorna igen, tack vare att David Guetta och Ava Max återanvänt "Forever young", så känns det rätt passande att damma av den första stora hiten från albumklassikern "Forever young" igen. Jag ska inte säga att den nya versionen av balladen är usel och Guetta och Ava Max har gjort en hel del bra saker, men det här känns som en basic återanvändning/sampling som man försöker rida på och som blir en axelryckning. Jag hade föredragit om Alphaville hade gjort en egen ny vända på listorna med en ny låt. Men detta är väl bättre än inget, antar jag...

Men nu är det inte "Forever young" det ska handla om utan den förra gången som Alphaville tog en gammal låt, stuvade om den och det blev en oväntad listcomeback. Året var 1992 och man skulle släppa sin första samlingsplatta, var vid tyskarna tog sin klassiska "Big in Japan"-låt och satte den i en sorts techno-land med tillägget "1992 A.D". Självklart var det en sorts medvetenhet att dansmusiken var på stor frammarsch på dom europeiska listorna det året och det var lämpligt att göra låten i den stilen. Fast ändå är låten en väldigt udda fågel vad gäller hitlistor. Låten är en sorts technodriv som går genom hela låten och Marion Gold som hörs mumla fram något då och då och den klassiska refrängen kommer med endast valda fragment av sången. Det låter med andra ord väldigt mycket som den där 12"-mixen som endast spelas på dansgolven, men som i regel aldrig hörs i radion, än möjligen i Rakt Över Disc. Och normalt brukar jag inte vara så förtjust i det, vilket är en av anledningarna till att jag inte köper så mycket maxisinglar. 

Men här är det så otroligt rätt och låter kanonhäftigt! Det pulserar skönt och har en grymt trancetechnostämning, men ändå i en sorts lättare melodisk form. Sen kanske det hade varit roligt med lite mer sång i låten, än bara de fragment av "Big in Japan" man nu får. Men totalt är detta en riktigt häftig dansexplosion som kanske inte låter så mycket Alphaville, men det behövs inte när det är så här bra. Och den är i mina öron klart bättre än David Guettas nuvarande "Forever young"-cover.

Dom 50 bästa låtarna från 1992!

Då var det dags att börja syna 1992 i sömmarna och gå tillbaka till mitt studentår. Jag ska verkligen inte höja musikåret 1992 till skyarna. Det är väl inte ett jättedåligt år, bara opersonligt och småtrist med många stora hits som är en axelryckning och ungefär ett OK och inget mer. Att göra den här listan var inte så svårt.

     1992 var jag besviken på radion, som jag haft som en god vän genom uppväxten och som nu planerade en omorganisation som jag inte alls gillade, trots att jag ju faktiskt var i målgruppen för det kommande P3. Men som den allätare jag egentligen var så såg jag det lite som ett hån mot dom som gillade annat än den kommersiella listmusiken, som jag ändå gillade mycket av. Men jag antar att det egentligen är en diskussion för ett senare tillfälle, då P3s splitt inte kom förrän 1993.

1992 hade ändå trots allt en hel del riktiga godbitar och jag lät mitt soulintresse flöda allt mer, vid sidan av all normal pop, dansmusik och jazz. En del låtar är förstås evigt förknippade med min studentsommar i Örnsköldsvik. Och, ja, det är mycket svenskt även denna gång.Bara på top 50 finns hela 17 blågula bidrag. Erasure har för övrigt flest låtar med tre stycken platser. Och, nej,  fortfarande vare sig grunge eller Nirvana. Mycket nöje i mitt 1992!

1 Lisa Nilsson - Varje gång jag ser dig

2 Genesis - Jesus he knows me

3 The KLF & Tammy Wynette - Justified and anccient
4 East 17 - Gold
5 George Michael - Too funky
6 Electronic - Disappointed
7 One More Time - Highland
8 The KLF - America what time is love
9 Lisa Nilsson - Himlen runt hörnet
10 Madonna - This used to be my playground
11 The Shamen - Eberneezer goode
12 Pet Shop Boys - Was it worth it
13 Lili & Susie - Where eagles fly
14 Tears For Fears - Laid so low (tears roll down)
15 Peter LeMarc - Ända till september
16 Erasure - Breath of life
17 Midi, Maxi & Efti - Culture of youth
18 Orup - Nån annan kommer följa dig hem
19 Felix - Don't you want me
20 E-Type & Stakka B - Numania 1

21 U96 - I wanna be a Kennedy
22 Edelweiss - Starship Edelweiss
23 Marc Almond - The days of Pearly Spencer
24 Erasure - Lay all your love on me
25 Utah Saints - Something good
26 Edelweiss - Planet Edelweiss
27 Take That - It only takes a minute
28 Peter LeMarc - Det finns inget bättre
29 Prefab Sprout - If you don't love me
30 Mariah Carey - Can't let go
31 Maggie Reilley - Wait
32 The Lightning Seeds - The life of Reiley
33 Docenterna - Utan dig
34 U96 - Das boot
35 David Shutrik - Container
36 ZZ Top - Viva Las Vegas
37 East 17 - House of love
38 Erasure - Take a chance on me

39 Anne-Li Rydé - En sån karl
40 Alphaville - Big in Japan '92 AD

41 Orup - Stockholm
42 TLC - What about your friends
43 Rob n Raz - Bite the beat
44 Shanice - I love your smile
45 Tone Norum - Who needs a broken heart
46 Toto - Don't chain my heart
47 Marie Fredriksson - Så länge det lyser mitt emot
48 Roxette - Queen of rain
49 The Cure - Friday i'm in love
50 Richard Marx - Hazard

Sommarplågor #22 - Tre midsommar-ettor från 80-talet

Varje midsommar brukar jag ju göra någon sorts sommarspecial och efter moget övervägande så beslutade jag mig för att i år dyka ner i historien och titta på vilka singlar som varit dom mest säljande över midsommarveckan och skriva om tre av dom. Självklart är förutsättningen att jag har singeln i min samling och att den kanske på något sätt är ansluten till årstiden. 1991 toppades listan av Scorpions "Wind of change", som jag mer räknar till en vinterlåt, 1986 var det Europes "The final countdown" som var etta och den har jag inte och 1988 var Alien kungarna med "Only one woman" som jag aldrig vill se i min samling. Därför fastnade jag för tre 80-talsår. Visst är låtarna lite sönderspelade, men samtidigt ack så tidstypiska. Och kanske är dom här låtarna lite fusk, för jag vet inte om jag
egentligen skulle klassa någon av dom som reguljära "Sommarplågor", men dom var ettor över midsommarhelgen så sommar ju är det likväl...

Alphaville - Big in Japan
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: WEA

B-sida: Seeds

1984 var Alphaville-året på många olika sätt, inte minst för mig och midsommarafton det året toppade dom försäljningslistan i Sverige. Jag har ju skrivit om "Forever young"-plattan förr och där sagt att den plattan är den kanske viktigaste och mest nostalgiska plattan i samlingen, eftersom den nästan skapade mitt synthintresse. Däremot kanske det inte är den låten från plattan jag främst lägger på en sommardag utan då är "Summer in Berlin" mitt alternativ till sommarlåt från denna klassiker.

Men "Big in Japan" var likväl Alphavilles debutlåt och handlar textmässigt från början inte alls om Japan utan var betraktelser över Väst-Berlins slumvärld av sångaren Marion Gold. Frasen "Big in Japan" lånades från bandet Big In Japan och det lite roliga var att sångaren i det bandet var ingen mindre än Holly Johnson från Frankie Goes o Hollywood, vars låt "Relax" var den som "Big in Japan" knuffade ner från tyska listans första plats. 

"Big in Japan" är alltså en av 80-talets stora klassiker och mest spelade låtar, vilket gör att jag kanske med åren har blivit något trött på den. Det är lite kluvet eftersom jag älskar "Forever young"-plattan från A till Ö och det är ju en bra och genial låt, men som enskilt låt så är "Big in Japan" inte den av deras låtar jag väljer främst numera. Då lägger jag hellre på deras nyversion från 1992, den med tillägget "'92 A.D". Jag vet att det lite är som att svära i kyrkan bland Alphaville-fans, men rent produktionsmässigt är den ju grymt snygg!



Whitney Houston - I wanna dance with somebody (who loves me)
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Arista
B-sida: Moment of truth

1987 var det Whitney Houston som toppade den svenska försäljningslistan med sin klassiker "I wanna dance with somebody (who loves me)", som nog är den av hennes 80-talsalster som räknas som störst. Totalt i karriären så kommer förstås en viss "Bodyguard"-låt först. 

Narada Michael Walden har förstås proddat, som det mesta med Whitney på 80-talet. Hon var lite för Walden som vad Kylie Minogue skulle bli för Stock-Aitken-Waterman lite senare. Men just den här låten var Walden inte alls tänd på och tyckte att den lät lite för mycket country och Olivia Newton-John. Jag vet inte om jag direkt kan hålla med Narada om den analysen på någon punkt, men han ändrade sig till slut och det var väl tur det. 

Den här låten har genom åren förblivit en av mina Whitney-favoriter, kanske främst för Naradas snygga och ösiga souldiscosound som har energi så det räcker till och blir över. Men det är förstås en låt med en melodi som sitter som ett knytnävsslag och Whitney Houstons då ännu fräscha och oförstörda röst kan man ju inte klaga på! Sen har den här lite av samma problem som "Big in Japan". Den har ju ändå spelats någon miljon gånger och jag har väl blivit lite mättad av den, inte i närheten lika mätt som på "Big in Japan", men det är inte mitt allra första val av Whitney-låtar, även om jag gillar den.



The Bangles - Eternal flame
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: CBS
B-sida: What i ment to say

1989 var det så en av dom vackraste låtarna någonsin som toppade midsommarveckan, "Eternal flame" med tjejerna i The Bangles. Jag har sagt det förut också när jag skrev om Susanna Hoffs soloklassiker "When you're a boy" att Susanna är kanske världens vackraste kvinna med världens vackraste röst och det är detta ett bevis på. "Eternal flame" är ett mästerverk med en sagolikt vacker produktion och stämning i den och med en Susanna Hoffs som ger allt vad hon har! Detta är så vackert och stiligt att jag får ståpäls av det, och till skillnad från låtarna ovan är detta en klassiker som jag aldrig tröttnar på!

Däremot så är jag starkt ogillande till den blaskiga och billiga version som Atomic Kitten gjorde långt senare och som av någon anledning 2001 fick långt mer speltid i medierna än det guldkantade originalet (OK, jag kanske förstår varför, men det kändes ändå inte rättvist). Som dom säger i USA: Don't fall för cheap imitations!

                 Och med dessa klassiska 80-talshits så vill jag önska alla läsare en riktigt

  TREVLIG MIDSOMMAR!

Alphaville - Forever young

Så här vid juletid så ska jag skriva om en av mina absoluta favoritplattor och en platta som genom hela mitt liv följt mig som en nostalgisk klassiker och en av de vackraste 80-talsplattor jag vet. Den är inte originell för fem öre och går att hitta i vilken loppisback som helst, men den är en legend bland 80-talets skivor. Jag snackar förstås om Alphavilles 26 år gamla "Forever young", helt passande förstås när Alphaville, dels har varit i Sverige under året på "Forever Young"-turnén och när bandet precis i detta nu dessutom släpper en ny platta, "Catching rays on giant".

Den här plattan har jag hört fram och tillbaka om och om igen så länge jag kan minnas och jag tröttnar aldrig på den. Historien om denna platta för min del går ända tillbaka till dess den kom, 1984, då jag gick på Duvans Fritids här i Sundsvall. Jag var kompis med två synthare som älskade plattan och som hade den med sig på kassett. Vi bildade med några tjejer en sorts klubb som lyssnade på Alphavilles platta. Och jag blev frälst i plattan och de synthmattor som Marian Gold, Bernard Lloyd och Frank Mertens spelade upp! Så frälst att jag lite olovligen lånade hem bandet och gjorde en minst sagt usel kopia på den. Men jag hade den i alla fall, tänkte jag, och ingen av mina kompisar på fritidset då fick veta nåt. Så om dessa två killar mot all förmodan skulle läsa detta och känner sig träffade så kan jag ursäkta mig med att, jag var ung och musikfreak ;) . Men lågstadietiden på fritids i mitten av 80-talet är för mig för alltid ihågkommen som "Alphavilletiden". Så småningom fick jag möjlighet till en långt bättre bandkopia och senare också förstås ett exemplar på vinyl, jag minns dock inte varifrån.

Singlarna från plattan kan väl alla innan och utan vid det här laget, åtminstone de tre första, "Big in Japan", "Forever young" och "Sounds like a melody". Lite onödigt vetande är att "Big in Japan" skrev Marian Gold redan 1979 efter att ha hört Frankie Goes To Hollywoods sångare Holly Johnsons band då som hette just Big In Japan. Jag ska medge att "Big in Japan" och "Forever young" är lite sönderspelade. "Sound like a melody" däremot, som var den allra första tracksettan, är ett skönt örhänge som kan spelas hur mycket som helst.
De andra låtarna på plattan är dock mycket värda att nämnas, inklusive den fjärde singeln, den sorgligt bortglömda "Jet set" som ironiserar över dåtidens kommersiella samhälle.
En annan favorit är "To Germany with love" om en tysk medborgare som är fast ett annat land som sitter och skriver av hemlängtan till sitt hemland. Lyssna också på den svävande sommarsynthpopdängan "Summer in Berlin" eller den inledande "A victory of love" som börjar lågmält med Marian Gold sjungandes med sin djupaste röst och som sen växer till en stor, dansant och vacker synthpopsymfoni. Och det är det som mycket gör plattan, att Alphaville mellan snygga melodier och refränger målar med breda penslar med syntharna och låter produktionen sväva ut och få fritt spelrum. Till sist vill jag också pusha på "In the mood" som är lite mer funkig med lite melankolisk stämning.

Trots att plattan blev en mastodontsuccé (två miljoner sålda exemplar) så lämnade Frank Mertens bandet i januari 1985 och ersattes av Ricky Echolette. Bandet tog lång tid på sig och gjorde den mer vuxna och svårlyssnade uppföljarplattan "Afternoons in Utopia" 1986, en platta som förstås inte är i närheten av lika stark och bra, men innehåller ändå många sköna poppärlor. Dock skulle det ta ca 13 år innan de gjorde en platta som var lika starkt synthinfluerad som "Forever young", 1997 års platta "Salvation" som också är att rekommendera. Alphaville av idag består av fyra medlemmar, men Marian Gold är den enda av originalen kvar och bandets enda mediala person också och bandet säljer inte i närheten av samma storlek som då. Bandet har dock skrivit in sig i den musikaliska historien på bara en platta, som dock blivit ett av de stora mästerverken i popvärlden! "Forever young" är en av de bästa och snyggaste plattorna nånsin och en platta att spela om och om igen. 80-talet blir inte bättre än så här!

Jag bjuder på tre klipp här. Först den otroligt vackra "Summer in Berlin", i ett TV-framträdande från 1984.
Sen kan jag ju inte undanhålla er den magiska monsterhiten, "Sounds like a melody".
Och till sist den bortglömda sista hiten "Jet set", och som synes så är en medlem utbytt från dom andra filmerna.