The Alarms Mike Peters - en energisk kämpe!

Det finns rocksångare med energi och det finns rocksångare med energi. Också finns det Mike Peters, sångare i Wales-bandet The Alarm, en av mina favoritrockband från 80-talet. In i det sista bevisade han det på bandets låtar. Tyvärr finns Mike Peters inte längre med oss. Han dog 29 april av leukemi 66 år gammal. En cancer han har kämpat med i många decennier och överlevt. Men till slut så orkade han inte längre. 

The Alarm har varit ett av mina favoritrockband i drygt 20 år. Det är ett band som redan från start drev på med energirik brittisk rock av bästa klass med kanonmelodier, snyggt sound och riktigt bra stämsång. Man körde på i full fart, men lyckades ändå vara perfekta i melodier och produktion och Mike Peters tog i för allt vad han var värd i i låtarna. Album som "Decleration", "Strength" och "Eye of the hurricane" är några av 80-talets bästa rockalbum och så småningom kommer dom nog att dyka upp här på bloggen.
     1991 så upplöstes bandet och han gjorde under 90-talet ett flertal soloalbum. Ett av dom har jag, "Rise" från 1998, som är ett riktigt bra och rekommenderbart album. 

Mike Peters var en kämpe, både för musiken och livet, och 2011 var han med och startade "Love Hope Strength Foundation" för att samla in pengar och sprida kunskap kring cancer och leukemi. Dessutom så kämpade han mot åldersdiskrimineringen i musikbranschen och släppte albumet "In the poppy fields" förklädd som det fiktiva bandet The Poppy Fields, en bluff som han till slut avslöjade i radio och där motivet var att visa att det är musiken som är det viktiga, inte hur gammal bandet är eller hur dom ser ut. 

The Alarm återförenades 2005 och sen dess har Peters drivit namnet vidare, trots sin leukemi. Till sommaren så var det tänkt att komma ett nytt Alarm-album, "Transformation", och jag hoppas att man

fullföljer dom planerna, för som den kämpe Mike Peters var så ville han nog att det skulle komma ut när den nu är gjord. Första singeln från den plattan, "Chimera", är en riktig rockröjare, som dessutom gjordes mitt när Mike Peters var mitt uppe i en livsavgörande transplantation och likväl tar han i som om inget hade hänt, i en låt som har en stor aura av Deep Purple över sig. Lyssna gärna också på The Alarms lysande version av Massive Attacks klassiker "Safe from harm" från 2021, gjord med sångaren Benji Webbe.

Mike Peters var alltså en sångare som det inte finns så många av, en artist som vill mycket och som försöker kämpa för en bättre värld och som samtidigt gör riktigt bra musik! En artist som kämpade på även när det var motvind in i det sista. Tack Mike Peters för din fantastiska insats för musiken och för din kamp och vila i frid! Och för att komplettera denna hyllning så bjuder jag på tre klassiker, "Where were you hiding when the storm broke", "Strength" och den senaste singeln "Chimera"! 

Joe Venuti - Doin' things (Decca)

Joe Venuti - Doin' things
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Jag har hur många jazzplattor som helst att gå igenom från det senaste halvårets köp och alla kommer förstås inte att recenseras. Men här är en platta som förtjänas att lyftas upp lite extra. Detta är alltså en utgåva av Decca. Det finns en annan platta med Venuti med samma namn utgiven på skivbolaget Pausa 1973 och dessa har inget med varandra att göra, mer än titeln och att titelspåret är med på båda. 

Och jag ska erkänna direkt, jazz och violin är en combo som jag inte alltid är så jätteförtjust i. Nej, jag menar förstås inte en hel stråkorkester, det är en helt annan sak. Men violinen som eget instrument har aldrig känts som det riktiga jazzinstrumentet för mig och jag har svårt att ta det till mig i äldre jazzinspelningar. Stéphane Grappelli i Franska Hot Kvintetten funkar i lagom doser, men inte för mycket. Det finns dock, som alltid, undantag även här. Joe Venuti är en musiker som jag håller som den överlägset bästa violinisten inom jazzen. Han lyckas i riktigt tidiga inspelningar få violinen att kännas som en naturlig del av orkestern som få andra genom ett bländande spel. Sen beror det på situationen också. Jag hittade för ett tag sen en CD med Venuti och hans vapendragare, gitarristen Eddie Lang, i inspelningar bara dom två och det var inte alls spännande lyssning på ett helt album. Det ska vara med ett band, amen!

Här är rätt situation, även om Venuti och Lang gör ett par nummer tillsammans också, men i väldigt små doser kan det funka, som här. Att Lang alltid tycks finnas där Venuti finns är inte konstigt. Dom var vänner sen barndomen och hade ett musikaliskt partnerskap som höll ända fram till Langs död 1933. Publiken tyckte tydligen att något fattades sen när Venuti nu fick spela utan sin andra hälft och hans karriär dalade steg för steg efter det. 
     Andelen kända musiker som Venuti spelade med under sina glansdagar var oändlliga och bara på den här plattan kan nämnas Jack Teagarden, Jimmy Dorsey, en ung Benny Goodman, Frank Trambauer och Adrian Rollini. Sättningarna är främst fokuserade kring Vemutis Blue Four och Five orkestrar, band som ändrade sättning hela tiden, även om de finns ett antal riktigt bra nummer med Veuti/Lang All Star Orkestra, som då innehåller Benny Goodman och båda bröderna Teagarden. Men det finns en stor spelglädje på dessa inspelningar, som sträcker sig mellan 1928 till 1933, och Venutis spel är riktigt ösigt och snyggt! Lyssna till exempel på den häftiga versionen av "I've found a new baby", där Jimmy Dorsey byter mellan både klarinett, altsax och barytonsax. 

Detta är en glad och mycket trevlig platta där jazz med violin kommer till sin rätt på ett perfekt sätt och passar bra in i den övriga orkestern. Som sagt, Venuti var först, störst och bäst av jazzviolinister. Det är riktigt bra tidig swing med bra sväng och plattan blir klart kvar i samlingen!

Recensioner från Retrogalaxen 2

Vi tar väl fem recensioner till som postades på min gamla hemsida Retrogalaxen för mer än 20 år sen. Precis som förra gången innehåller vissa av dessa förklarande noteringar efteråt. Och på vissa recensioner behövdes det verkligen! Men jag står dock för betygen på alla än idag.

The Cars - Door to door
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5

Ric Ocasek, sångaren i The Cars, håller på att färdigställa amerikanska Weezers ("Buddy Holly") nya platta, som han är producent åt. Men innan han producerade usla amerikanska punkrockband så var han alltså sångare i detta band, som är klasser bättre! The Cars har alltid bjudit på trevlig och charmig pop, kombinerat med Ocaseks röst, som oftast låter halvberusad och denna är inget undantag. När "Door to door" kom så var bandets storhetsperiod förbi, men det tycker inte jag att man hör här. Det är lite mindre synthar än de tidigare plattorna. Men bandet sjunger bra ihop och produktionen är lika lättsam och trevlig som alltid. Texterna är riktigt bra och ibland vemodiga, om förhållanden som är på gränsen till att spricka.  Men trots de deprimerande budskapen så håller man charmen upp med en pigg popmelodi. En riktigt kul platta! 
(2025: En antik och bristfällig text vad gäller fakta verkligen. Weezer-plattan med Ric Ocasek som jag avser är troligen deras gröna platta, som dock kom 2001, innan Retrogalaxen existerade. Nej, jag var inte alls förtjust i Weezer då. Det har dock ändrats en del idag, åtminstone vad gäller bandets låtar dom senaste 10 åren. Ric Ocasek som avled 2019 och som jag hyllade här då.)

Living In A Box - Gatecrashing
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 5/5

Living in a box var ett engelskt band ledd av sångaren Richard Darbyshere som 1987 slog igen om med en låt som hette som dem själva, alltså ”Living in a box”.  Deras funksoulpopiga pigga låt blev en storsäljare i Europa och debutplattan blev väl mottagen av både fans och media. Sen dröjde det ända till 1989 innan det kom fler succéer. Denna platta kom och blev en lika stor succé. ”Blow the house down”, ”Gatecrashing” och ”Room in your heart” blev tre stora hits.
     Detta är somrig 80-talspop som allra bäst. Det svänger souligt och funkigt och Darbishers röst är bra. Enormt bra producerat är det och plattan känns väldigt bra genomarbetad. Men framför allt är det somrigt och svängigt! Darbyshere har sen dess harvat runt som soloartist utan framgång. Bandet är värda en klart mycket högre plats på artisthimlen än den har nu!  
(2025: Darbyshere har numera lämnat rampljuset och jobbar som röstcoach och lärare i låtskriveri och har hållit i flera workshops för unga och blivande låtskrivare.)



Attack - Rätt stuk
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5

Är det fler än jag som är så less på "Oah hela natten" så att jag vill spy på den? Att höra trehundra coverband spela den, eller att alla nostalgifester ska ha den så att alla packade kan skråla i takt, får mig att må illa, för den är enormt uttjatad. Men det hindrar inte att plattans övriga spår är bättre. Detta ska väl föreställa att vara rå rockmusik med viss punkinslag, men den är så tonårsbaserad att det mer låter pop om den. Men det är ganska mysig och trevlig rockmusik, med en produktion som ger en flashbacks till dagisperioden. "Ve och fasa", "Röd skor", "Ute" och "Natt och dag" är för stunden roliga slagdängor.  
(2025: Jag ber direkt om ursäkt för min lite väl råa ton här. Visst, jag hoppas att jag aldrig behöver höra "Oah" mer i hela mitt liv, men jag kanske använder ett något överdrivet hårt ordval om låten. Däremot är resten av plattan ännu klart bättre och nämnda låtar är bra, inte bara för stunden, som nämns här.)



Red 5 - Forces
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Remixed Records
Betyg: 3,5/5

Då och då dyker det upp dancegrupper som får en bra danshit och sen hör man aldrig gruppen mer. Hittar man en platta med gruppen trots allt är den ganska dålig. Tyska Red 5 hade en stor danshit 1997 med ”I love you… stop”, men försvann sen. Plattan är dock inte dålig, utan är som ett sorts eurotrancemix av Sash och Fatboy Slim, med låtar som byggs upp från bara en bas till en skön dansproduktion. Inte mycket till melodier alltså, men ganska skön musik att lyssna på. Lite enformigt efter 10 låtar, men bra mycket bättre än väntat.
(2025: Jag vet inte om Fatboy Slim riktigt är rätt jämförelse här dock. Sash! räcker gott och väl.)



Drömhus - Längtan
Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Arcade/CNR Music
Betyg: 4/5

Efter succén med första plattan och megahiten ”Vill ha dig” var det upp till bevis för Therese ”Drömhus” Granqvist. Drömhus blev tvåa i Melodifestivalen med ”Stjärna på himlen” 1999 och det var ju en bra start. Drömhus fortsätter med det som de startade på första plattan; som de själva kallar det dansant housemusik på svenska (fast jag har alltid tyckt det mer liknar eurodisco på svenska). De har bra texter och Therese lite tonårsaktiga sångröst passar bra till de längtansfulla kärlekstexterna. Två covers har smugit sig med även till denna platta, Freestyles ”Ögon som glittrar” och Big Deals ”Du, du, du kan ge kärlek” (här omdöpt till ”Du kan ge”). Skön dansproduktion, bra texter och bra sång. Vad mer kan man begära?

Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room

Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Jive
Andra spår: From da south/Summertime
Två saker i en låt som inte alltid är något som jag går i gång på, hiphop och överdrivet masspsykos-aktig refräng. Men som jag tidigare har sagt, det finns undantag i nästan allt och här kommer en av dom bästa låtar i hiphop-genren någonsin. Det kanske säger mer om mitt intresse för genren än något, men detta är riktigt häftigt! 

Jazzy Jeff & Fresh Prince är rapduon duon som gjorde lite mer kommersiell hiphop som gemene man kunde haka på. Fresh Prince är alltså Will Smith, numera kanske mest känd för att han örfilade Chris Rock på Oscargalan 2023, men innan och medan han räddade världen från utomjordingar på bioduken så var han ju också känd som artist. Han kommer med nytt album i år, men vi går förstås tillbaka till början igen. 
     När jag först hörde "Boom! Shake the room" så tänkte jag förstås "Herre jösses, vad är detta??? Jag orkar inte med detta partyskrål!"
     Men med åren så ser man saker klarare och ju mer jag hörde låten ju mer kände jag det otroliga gunget och rycktes även jag med i den löjligt catchiga och allsångsvänliga refrängen!
"BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!! BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!!"
För att citera en klockren beskriving av en recensent i klassiska tidningen "Musik & Media":
"It looks like they're having a party on the border between hip hoponia and the land of swingbeat. Shake it, don't fake it!"
Kom igen, katten! Det svänger ju! Men märkligt nog så blev låten aldrig någon jättehit här i Sverige och hamnade utanför trackslistan, Sverige som ju annars är väldigt pigg på allsångslåtar. Men, visst, det finns en näve låtar i rap- och hiphop-genren som är helt OK och bland dom allra främsta finns detta übersväng och denna skrålvänliga låt! Bättre än så här blir nog aldrig Will Smith musikaliskt, törs jag säga utan att ha hört särskilt mycket från hans kommande platta.

Arne Domnérus Nontett - Bröst-toner

Arne Domnérus Nontett - Bröst-toner
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Four Leaf Clover Records
Betyg: 3/5
Den här plattan var väldigt svår att sätta betyg på. Den har en stor klump i början som är väldigt svårt att komma förbi, men därefter så blir den avsevärt bättre. 
     Men vi börjar med elefanten i rummet, skivomslaget! Vad är detta!? Hade det inte varit för att musiken ändå är seriös så hade den hamnat i Kultstämplat. Dessutom är skivomslag inte den kategorins huvudmål. Men vi ser en gigantisk tröjlös man med en pillemarisk blick vars bröstkorg har pumpats upp till absurdum av en mycket mindre livrädd saxofonist. Ser man på tecknarstilen hade man kunnat tro att det var Don Martin i MAD som hade gjort bilden. Jösses, vad är budskapet här? Att musikalisk doping inte är ofarligare än atletisk? Helt klart en av dom mest märkliga och bisarra omslagen jag har sett på en jazzplatta någonsin, för det intressanta är att bildens skämtsamma stil inte alls överensstämmer med musikens karaktär.

Då går vi över till det väsentliga och det svårare, musiken. I nonetten finns kända svenska jazznamn som Bengt Hallberg, Georg Riedel, Rune Gustafsson, Jan Allan och Egil Johansen. Plattan är uppdelad i två delar. Dels sida A som upptas till största del av fyra små av Georg Riedel komponerade stycken som samlade kallas "Bilder från Norden". Sen är det sida B som är mer normala jazzstycken, där en av mig efterlängtad klassiker finns med, temat till "Karl-Bertil Jonssons julafton" med Domnérus saxofon! 
     Först av allt finns också en minst sagt udda sak, en jazzversion av vår nationalsång "Du gamla du fria". Att göra denna version är modigt så klart och det hade kunnat bli riktigt bra. Men den spretar enormt där en marscherande melodi i inledningen övergår i en sorts latinstil och sen i små delar vanlig jazzstil och däremellan gud vet vad. 
     Också då "Bilder i Norden", som är något för modern och udda för min rätt konventionella jazzsmak, med ett undantag, den avslutande balladen med den något udda titeln "Stillhetens metafor", som är helt OK. Jo, sida A drar ner betyget väldigt mycket för mig. B-sidan däremot är riktigt bra med Gunnar Svenssons klassiker "Dodgin'" och en galant ballad kallad "My wild irish rose". 

Det är alltså en platta som spretar något och som man inte vet om man ska gilla eller tycka den är för modern, om man ska se det som ett skämt eller om det är seriöst eller vad man ska tycka egentligen. Men jag friar hellre än fäller. Omslaget är i sig kultstämplat, Karl-Bertil-temat är riktigt bra att ha hittat och sida B har flera riktigt bra ögonblick så jag ger en ,väldigt tveksam förvisso men dock, tumme upp och godkänt. Men oavsett så blir plattan kvar, eftersom det här kultdumma omslaget inte går att lämna bort!

Nytt i samlingen - Mars 2025

Gerry Mulligan And His Orchestra - Walk on the water
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Amigo
Betyg: 2/5

Gerry Mulligan, ett storband och en grammisbelönad platta, vad kan gå fel då? Jag önskar att jag kunde säga inget, men tyvärr är det här en grym besvikelse. När det gäller Mulligan och storband så har han ju lyckats riktigt bra med sitt "Concert Jazz Band" på 60-talet.
     Men när han på 80-talet samlade ett nytt band så blev det förvisso succé, men intressant är det inte. Låtarna är, med ett par undantag, Mulligan-original, men det känns inte som om musiken kommer igång. Det svänger inte nämnvärt mycket och musikerna tycks gå runt och sola medan kompet bestämmer sig om man ska göra någon sorts lam jazzvals, latinjazz, moderna breaks eller ballad. Åtminstone låter det stundtals som det. Förmodligen är det jag som inte förstår nytänk inom jazzen, eller vad som i alla fall då var nytänk, men det här var bara tråkigt, vilket är synd för det hade kunnat vara riktigt bra och blåset är på intet sätt dåligt. Men nu kom musiken aldrig fram till något intressant. 
     Och för er som inte känner igen omslaget så är detta en svensk utgåva på svenska Amigo, men skivan stannar inte i samlingen.



Roger Rönning - R.R
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: RCA
Betyg: 3/5

Roger Rönning har blivit en artist jag hittar allt oftare och som jag mer än gärna skaffar och lyssnar på. En gång tidigare har denne Örnsköldsviksfödde musiker förekommit, för lite mer än 2 år sen. Då hette plattan "Nattens skuggor" och här är uppföljaren, hans tredje i ordning. Mikael Rickfors har steg för steg klivit allt mer bakåt i studion. Från att ha producerat den första plattan, varit med och producerat den andra, så är han med och gästspelar bara på en låt här. 

Men jag gillar Rönning, soundet, melodierna som vågar ta ut svängarna lite och texterna. Sen kanske inte det här är hans allra starkaste album. Det är ett bra album, som dock har sina fläckar. Singeln "Det är karneval" är rätt malande och "Kom igen (bättre göra nånting än att inte göra nånting alls)" är lite väl proggig och blek melodi, med text förankrad i då tidens samhällsproblem. 
     Däremot så är den andra singeln, "Det händer bara en gång", en mjuk och sval popradiopärla och det är oftast väldigt välgjorda melodier med ett skönt svenskt sound modell tidigt 80-tal. Så även om det inte är Roger Rönnings allra starkaste och "Nattens skuggor" kanske är snäppet bättre så blir den klart kvar i samlingen. 



Lars Frosterud (Frosse) och Hootenanny Singers - Lincolnvisan/This is your land
Utgivningsår: 1964
Skivbolag: Polar
B-sida: Hem igen/Godnattsaga

Den här singeln är väldigt intressant på många sätt. Dels är det en av Hootenannys, och därmed också Björn Ulfveaus, första singelsläpp. Dels är b-sidorna från bandets självbetitlade debutplatta, men dessa har man alltså inte lagt som första spår. För huvudattraktionen här är en liveinspelning som bandet gjorde på Bromma Läroverk. Bara idén, en skiva med en framtida ABBA-medlem som spelar live på en skola, borde ju vara intressant nog. Men en annan som var intresserad av bandet på ett tidigt stadium var Hootenannys bildlärare från sin skola på Västerviks Läroverk, Lars Frosterud. På den här singeln så inte bara gästspelar han utan tar nästan över showen. Och publiken på skolan, som förmodligen gått dit för att höra "det där bandet som släppte den där bra versionen av Dan Anderssons "Jag väntar vid min mila"", hänger med med handklapp och jubel när Västerviks-läraren och hans elever drar igång med den gamla visan "Lincolnvisan" och Woody Guthries "This is your land". 

Sen ska jag inte förneka att det är b-sidan som är musiken, medan huvudsidan är mer en happening och mer kuriosa än bra. På baksidan säger man till och med att Frosterud sjunger hellre än särskilt bra (fast inte riktigt med dom orden) och det märks och man saknar Hootenannys underbara stämsång. Men detta är ändå en riktigt udda och rolig singel som är ett måste för alla Hootenanny Singers-fans. Också har den ett litet värde också. På Discogs värderades den till 150 kronor! 



Shalamar - Uptown festival (Part 1)
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Soul Train Records
B-sida: Simón's Theme

Ibland känns 70-talets musikvärld så mycket längre bort än det är. Tänk er att något band idag skulle bildas och dom får en idé:
"Som allra första singel så ska vi släppa ett covermedley på 10-15 år gamla hitlåtar. Vi tar lite låtar av Lady Gaga, Billie Eillish, Ed Sheeran, Coldplay och Miley Cyrus! Kanske kan vi slänga in en Justin Bieber också. Sen kan vi göra egna låtar efter det."
Låten släpps och blir en succé! Det känns rätt avlägset, eller hur? Men 1977 var det precis det Shalamar gjorde. Som bandets allra första singel spelades ett medley in bestående av ett flertal av dom största Motown-klassikerna med låtar som "I can't help my self (Sugar pie honey bunch), "Stop! In the name of love", "The tears of a clown", "Baby love" och "Uptight (everything's alright)", låtar som då inte var mer än mellan just 10-15 år gamla. Japp, en av världens bästa och största soulgrupper började som en sorts "Stars on 45"-föregångare på Don Cornelius Soul Train-bolag. 
     
Och hade detta varit någon annan än Shalamar så hade jag knappast brytt mig i den här singeln, för att i överhuvudtaget släppa ett medley som singel från ett album känns enormt lamt! Men jag älskar ju Shalamar och detta är dessutom deras första singel någonsin. Dessutom är det inga dåliga souldisco-covers heller, så även om idén är dålig, så blir singeln ju givet kvar. 



The Commodores - Sail on
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Motown
B-sida: Captain Quick Draw

När vi ändå har ångan uppe så kan vi fortsätta på Motown-spåret, och då med the real deal. Dock så låter det inte så jättemycket Motown om detta istället. Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att jag lyssnade på någon gammal låt med Kenny Rogers, för det låter mer som hans musik och Lionel Richies röst är inte heller långt borta från Kennys här. 
     Men till 1979-plattan "Midnight magic" så valde Commodores att spela in en ballad som tydligt doftar country, en genre jag normalt inte är jätteintresserad av. Dock är detta inte dåligt alls utan en väldigt välgjord låt som dessutom efter halva långsamt förvandlas till en mer funkinriktad låt med blås och bra groove. Ett väldigt intressant och snyggt koncept av Commodores som bevisligen lyckades, både kvalitetsmässigt och försäljningsmässigt.

Katrina & The Waves - Break of hearts

Katrina & The Waves - Break of hearts
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: SBK
Betyg: 4/5
Är ni som jag väldigt trött på att det enda man hör när det gäller Katrina & The Waves "Walking on sunshine"? Min favorit med dom är "Sun street", men den hör man ju aldrig och plattan som kom då är väl ärlighetens namn OK, men inte mer. Men då rekommenderar jag den här plattan, som är deras klart bästa! Premissen för den drog jag när jag skrev om singeln från plattan, "Rock 'n' roll girl" för drygt tre år sen, men jag kan dra en liten rekapitulation. Plattan jag nämnde ovan sålde inte så jättebra och bandet gick till det lilla bolaget SBK och gjorde en platta där dom släppte alla kommersiella krav och bara gjorde en ren rockplatta. Normalt brukar detta inte vara något jag är så förtjust i, när man hittar ett bra recept för sitt band och sen ska man försöka utforska nya vägar. Inte allt för sällan brukar det bli pannkaka av det i olika former och bandet känns inte alls igen.

Men här känns det så rätt och en behövlig nyorientering av bandet. Det är fullt ös hela tiden och det är en riktigt maffig, stor och häftig produktion som man har skapat, till skillnad mot dom små radiorockhitsen man gjorde på dom tidigare plattorna. Melodierna känns också bättre än någonsin! Ovan nämnda singel är fortfarande en kanonröjare och i den recensionen så berömde jag också b-sidan "To have an to hold", som är en av plattans höjdpunkter. Singeln "That's the way" är också en klar höjdare att nämnas. Den sköna allsångsrockaren på slutet, "Rock myself to sleep", avslutar plattan på ett riktigt bra sätt. 
     Efter den här plattan så hamnade bandet i en grav kris, både karriärs och låtmässigt, ända fram till eurovision-segern med "Love shine a light" 1997. Men detta är helt klart det klockrenaste albumet som Katrina Leskanich och Kimberley Rew skapade med sitt band! En riktig rockröjare i 80-talets slut!