Scooter - Fire Utgivningsår: 1997 Skivbolag: Club Tool Andra spår: Fire (Extend emergency)/Choir Dance/Fire dub 1 Tyska Scooter är tillbaka igen och som jag tidigare sagt; det är ett band som verkligen blandar högt och lågt. Men innan 1997 så var det verkligen till 98 % lågt. Det är fortfarande inte mycket från bandets tidiga år som är jättekul. Men "Fire" var lite av genombrottet hos mig och passade som hand i handsken när jag åkte runt med MHFs turné mot rattfylleri och spelade musik över festivalområdena. H.P Baxter som vrålar ut för allt vad han kan: "1-2-3 FIIIIIRRRRREEEE!!!!!!!" Åtföljt av ett malande hårdrocksgitarrsolo som verkligen bryter igenom bandets technosound och skapar något riktigt speciellt med låten. Att blanda hårdrock och techno är ett recept som med rätt melodi och refräng kan skapa en höjdarlåt och en partyröjare deluxe och här har man verkligen det! Och inledningen är ju så lysande. En soft och tyst prata, åtföljt av Baxter som plötsligt bara illvrålar titeln. Det finns alltså idel sommarminnen med den här låten, men främst så lyser ett minne när turnén hade nått min hemstad Sundsvall. Jag satt på radioscenen med coverbandet vi hade med oss. Det var Sundsvalls Gatufest och The Hellacopters hade spelat i tältet bredvid vår scen och en av medlemmarna i coverbandet begärde: "Du, spela lite hårdrock! Det kommer ju en massa hårdrockare förbi oss nu efter Hellacopters-konserten!" Jag hade förstås ingen hårdrock med mig, det är ju som bekant inte min kopp av te, men han envisades: "Men spela Scooter, dra på med lite "Fire!". Jag lydde och drog på med H.P Baxters ylande och coversångaren gick en bit bort och lyssnade och skrek sen: "HÖGRE, STAFRIN, DET ÄR FÖR LÅGT!!!" Jag vred upp volymen och tänkte "Kommer verkligen hårdrockarna vallfärdas hit för att vi spelar tyska Scooters insamplade gitarrmangel en gång, när vi efter kanske lägger på Robyn?!" "HÖGRE, STAFRIN!!!!", vrålade han ännu en gång och motvilligt lydde jag och visste inte hur länge detta skulle hålla. Är detta bra för högtalare och förbipasserandes trumhinnor? Och mycket riktigt, det sprakade och sen dog ljudet helt. Slutsteget hade gått och sångaren hördes svära nerifrån åt det. Visst, jag kunde inte spela, men det var svårt att hålla sig för skratt åt det. Karma, karma...
Låten spelades mer än en gång till efter detta, på rimlig volym då förstås. Men ännu är det ett riktigt skönt ös när låten går igång. En av dom gånger då H.P Baxters ylande och en malande hårdrocksgitarr passat som allra bäst i en låt.
Sex nya plattor från Retrogalaxens gamla gömmor. Här hoppas det mellan 80-tal och 00-tal och mellan synthpop, en gigantisk livekonsert med svensk rock, eurodance och yachtrock. Som vanligt finns det diverse kommentarer gjorda idag om saker jag skrev eller inte skrev då.
Kaja - Crazy peoples right to speak (1985) Utgivningsår: 1985 Skivbolag: EMI/Parlaphone Betyg: 3/5
Kaja är alltså Kajagoogoo, fast utan Limahl vid mikrofonen. Nick Beggs från Ellis, Beggs and Howard tog över sången här och han har väl inte samma karaktäristiska röst som Limahl hade. Musiken har blivit lite mer mogen, men är ännu mycket synthdominerad. Man skulle kunna tro dock att man vid namnbyte och sångarbyte tappade det mesta av sin stil, men jag tycker detta klart är underskattat. Så dåligt är plattan verkligen inte. Vissa låtar är inte 100 % starka, någon ny ”Too shy” finns inte här, men det är snyggt producerat och bra gjort och Nick Beggs är ingen dålig sångare. Det är snärtigt och piggt gjort och förtjänar ett något bättre rykte.
(2025: Vad som inte nämns är att det här var Kajagoogoo's sista platta till 2008 års "Gone to the moon". Jag kan också säga att jag idag uppskattar Nick Beggs röst i Kaja klart mer än jag uppenbarligen gjorde då.)
Svensk Rock Mot Apartheid Scandinavium Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Almathea Betyg: 3/5
1985 var det stora året när artister samlade pengar till
välgörande ändamål. USA for Africa, Band Aid (kom förvisso 1984, men ändå...),
Swedish Metal Aid OCH Svensk Rock Mot Apartheid, som är en konstellation mot
apartheidsystemet i Sydafrika. Bland artisterna finns Dan Hylander, Imperiet,
Anne-Li Rydé, Tommy Körberg, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Afzelius, Mikael
Wiehe, Mats Ronander och Mikael Rickfors med flera med flera... Det anordnades en
stödgala i Scandinavium i Göteborg 1985 och denna gala släpptes på skiva där
alla pengar gick till kampen mot apartheid. Ett behjärtansvärt ändamål, ändå
undrar jag hela tiden varför många fnyser och skrattar åt detta när man säger
att alla samlade in pengar på 80-talet. Plattan kunde ha varit dålig, men
det är den inte. Den är riktigt bra och en riktig minnesföremål att ha!
Nackdelen är att alla artister är ju inte intressanta. Ovan nämnda artister är
klart bäst och de gör riktigt bra låtar. Imperiet gör mycket bra liveversioner
av "Fred" (tillsammans med Afzelius och Wiehe) och "Märk hur vår
skugga", Py Bäckman framför "Concordelia" riktigt bra, Anne-Li
Rydé river loss i "All for the love of rock & roll" och Hansson
de Wolfe United är mycket bra i "Oberoende var fursten säger". Men,
jag är mindre entusiastisk av att höra Tottas Bluesband, Peps Persson, Jerry
Williams och Rolf Björling, mest för att dessa inte representerar min
musiksmak. Dessa sänker betyget, men resterande och kultvärdet i liveplattan
gör detta helt OK! (2025: I många år så var 80-talets hjälpvurm av olika slag sedd som ett skämt som man skrattade åt. Ömsom handlade det om att tuffa rockstjärnor lämnade rockstjärne-imagen och blev medmänskliga, ömsom det vanliga fnyset åt 80-talet från dom som ändå inte gillade dess musik och ömsom huruvida pengarna verkligen kom fram. Men ser man krasst på det så fanns det i alla fall mer intresse för att hjälpa under 80-talet än under hela 00-talet.)
Tess - One love to justify Utgivningsår: 2001 Skivbolag: Bonnier Amigo Betyg: 5/5
Titta, en färsk platta i "Retrogalaxen". Jag ville
recensera denna nu, innan Aftonbladet och Expressen hinner såga ner den. Tess
sjöng i La Cream,
till för ett år sen. Hon har släppt singlarna "Justify my love",
"Viva l´amour" och "One love" och dessa har blivit flitiga
danshits. Och Tess ska ha en eloge! Hon vågar göra ren eurodisco, för detta är
som en Basic Elementplatta utan Petrus eller som La Cream med lite mindre kräm.
Det är ren och äkta eurodisco, och det låter riktigt härligt! Här finns hits av
mängder och en dansproduktion som är fantastisk. Den är inte trendig eller
nyskapande, men den är årets platta så här långt! (Med färsk menade jag alltså att jag faktiskt hade köpt den medan den var relativt ny i skivhandeln.)
Culture
Beat - Metaporphisis Utgivningsår: 1998 Skivbolag: Columbia Betyg: 4/5
Tyska Culture Beat, här av årgång 1998, är en bra bit från
”Mr Vain” och ”Got to get it”. Tania Evans, som sjöng på de låtarna, är borta
och ena mannen bakom bandet, Torsten Fenslau, är omkommen. Kvar är brorsan Frank
Fenslau och engelska sångerskan Kim Sanders. Sanders sjunger faktiskt bättre än
Tania Evans och låtarna är inte rena eurodanslåtar utan nån sorts blandning
mellan engelsk disco med stråkar samt eurodans. Melodierna är inte längre den
traditionella rap-refräng-rap-refräng, vilket i eurodansens fall brukar betyda
att gruppen i fråga sen helt tappar stinget. En eurodansgrupp som ändrar stil
alltför fort och hastigt för att verka trendig brukar låta ganska desperat och
oengagerad i sina låtar (Basic Element blev popband, Masterboy blev
70-talsband, 2 Brothers on the 4th floor blev rapband med mera). Men de finns ett få
tal grupper som lyckas ändra sig stegvis och försiktigt, som Pandora på hennes
sista platta i Sverige ”Changes”, och Culture Beat här, som ändå låter riktigt
bra. Stråkarna hjälper en bra bit och
låtarna är sköna och tillbakalutande. Dessvärre är de tvungna att ha med den
jobbige rapparen N´XT UP på ett par låtar och låten ”Pray for redemption”
rappar han sönder ganska bra och hitmedlyt, där Kim Sanders tagit Tania Evans
plats i Culture Beats gamla hits, är väl lite onödigt. Men sammanfattningsvis
är Culture Beat faktiskt nästan bättre här än som renodlad eurodansorkester.
Nej, inte A-Teen, utan I-Ten, skämt å sido. I-Ten är ett
mindre känt studioprojekt för tre medlemmar av Toto, tillsammans med Tom Kelly
och Billy Steinberg. Totomedlemmarna är Steve Lukather, David Paich och Steve
Procaro och plattan är gjord samma år som Totos supersuccé "IV". Och
att halva Toto är inblandad hörs verkligen. Det låter verkligen som Totos
svala tillbaka lutade softa poprock. Produktionen är riktigt bra och
Steinberg och Kelly har skrivit kanonlåtar. "Taking a cold look" har
väl ingen superhit som Totos då aktuella platta, men känns som en special
platta från Toto. Denna är inte lätt att få tag i så hittar man den kan man
skatta sig lycklig! (2025: 1: Nej, skämtet i början kändes väldigt platt i skriven form! 2: I-Ten var egentligen bara format av Tom Kelly och Billy Steinberg. Toto-medlemmarna var bara gästmusiker där. 3: Den är inte så jättesvår att får tag på egentligen. OK, Totos fyra är klart lättare, men den är inte jättesällsynt. 4: Vilken hemsk beskrivning benämningen "poprock" egentligen är...)
Cretu And Thiers - Belle epoque Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Virgin Betyg: 3/5
Cretu and Thiers är förstås ett hobbyprojekt av Michael
Cretu, make och producent till Sandra och skapare av Enigma. Detta är gjort
mitt i jobbet av Sandras tredje studioalbum och visst känns melodierna och
ljudbilden igen, med svävande syntdisco. Men Sandra hade verkligen behövts här,
för Cretus partner, som sjunger här, Tissy Thiers, låter snustorr och kan i
överhuvudtaget inte sjunga. Det gör att låtarna faller ihop. Men eftersom
melodierna nu är så bra så är plattan OK, men Cretu själv kunde väl åtminstone
ha sjungit. (2025: Jag känner att jag kanske var onödigt hård mot Tissy Thiers här. Betyget kvarstår och hans falsettröst är riktigt irriterande i för många doser, men det var den redan under hans tid som sångare i Moti Special. "Snustorr" och att "han i överhuvudtaget inte kan sjunga" var en lite överdriven beskrivning.)
Henzel & Thors - Sov gott Utgivningsår: 1990 Skivbolag: Mistlur B-sida: Under inspelning Vissa saker tar en hel evighet att komma fram till. Trots allt så har det varit så mycket att ta upp om här, men till slut sker det. Jag ska koppla tillbaka till två sommarplågor jag skrev om redan 2019. Det gäller den serie av halvt sexuella låtar som kom mellan somrarna 1989 och 1992. 1992 var året för Fredrik Swahn & Lattjolajbands "Herrarna i hagen" och 1991 så bad Pelle Almgren & WOW Liksom om "Omåomigen". 1989 kom Dag Vag och "Du får aldrig nog", som jag dock ännu inte har på vinylsingel. Men däremellan kan man klämma in Henzel & Thors och deras bisarra fantasier över en sovande tjej i sin låt "Sov gott".
Henzel & Thors är alltså Patrik Henzel och Martin Thors som tillsammans med Jonas Zachrisson var synthgruppen Nasa. När Isaksson lämnade bandet så blev dom kvarvarande medlemmarna ett nytt band med sina efternamn som bandnamn och sång på svenska. Man försökte göra mer radiovänlig pop för samtiden och det gick väl sådär. Men det började riktigt bra ändå, för första singeln tog sig in på Sommartoppen och spelades en hel del. Nasa var ju ett band som inte direkt var blyga av sig när det gällde texterna och kunde innehålla rader eller titlar som "Take off your clothes" och "As i now rip your clothes of". Detta fördes över även till detta projekt och främst den här låten med rader som "Jag måste in i dig", "När jag tar där ingen annan får ta" och "Jag injicerar feber", och allt detta sker medan hon sover. Kanske inte jätte-PK med dagens mått mätt. Samtidigt har jag väldigt svårt att inte gilla låten, vilket kanske främst beror på det väldigt smarta soundet som låter som en synthfierad acapella sång med en fras som sätter sig. Det här är en väldigt finurlig, bra och snygg låt, om än då en lite milt sagt udda text. Trots en överraskande bra platta så blev det dock inte så mycket mer med Henzel & Thors utan Nasa återförenades ett år senare. Av dom är det dock bara Martin Thors som ännu är i livet. Både Henzel och Zachrisson avled i cancer 2020 respektive 2019.
Genom åren så har jag fått höra en del gamla klyschor och kommentarer om musik och det man lyssnar på. Det är åsikter och ord som man ibland kanske inte riktigt vet hur man ska bemöta eller OM man ska bemöta det, för de kan vara så konstiga och korkade ibland att man blir mållös. Vi människor har ju ibland en förmåga att se ner på andras val i livet och musik är inget undantag. Här hade jag tänkt bemöta en del av dessa klyschor/kommentarer som jag har fått höra under årens lopp och jag gissar att det är saker som många andra har fått höra också. Och, nej, det är inte ett sätt att håna eller kritisera dom som känner att dom har sagt detta till mig någon gång. Det är bara mitt sätt att förklara dom på ett, förhoppningsvis, underhållande och lärande sätt ur min synvinkel. Kanske låter jag lite tråkigt PK här och där, men det bjuder jag på...
"Skivor är något daterat som vi slutade med för länge sen!" (Alternativt "Jag har kastat alla mina skivor och övergått till Spotify!". Annan medieform som kassetter eller videoband går också bra.)
Den här har de senaste åren kanske blivit lite "daterad" i sig, men det var väldigt vanligt ett tag att försöka styla med att man minsann hängde med i sin tid och hade gått över till digitalt. Sen dess har ju vinylen blivit inne och CDn är på gång så lite har det väl mildrats. Men likväl så slutade musikbranschen med stenkakor och övergick till vinyl på 50-talet också och likväl finns det en hel del som ännu lyssnar på det. Dessutom har både vinyl och CD funnits så länge och sålts i såna ofantliga mängder att det alltid kommer att finnas lyssnare, säljare och material så det räcker och blir över. Fysisk musik är enligt mig ett bättre sätt att bevara saker som jag gillar, medan Spotify är mer för stunden. För mig är det oändligt bättre och viktigare med det förstnämnda, men vi är ju förstås alla olika även där. Jag har fortfarande kassetter och det står jag för ännu.
"Artisten själv sa ju att det var hans sämsta"
Något som man ofta för höra när det gäller en artists största verk, och kanske främst 80-talsplattor, är att man fnysande säger att denne själv aldrig ju har gillat låten. En gång 1996 när jag sände närradio så ville teknikern spela något från ZZ Tops då aktuella platta, vilket ledde till ett samtal om bandet i allmänhet och jag sa att jag egentligen hellre föredrog bandets 80-talslåtar, som "Sharped dressed man" eller "Sleeping bag". "Men ZZ Top har ju själva sagt att dom inte alls gillade den perioden?!" Jag nämnde för drygt fem år sen att R.E.Ms "Shiny happy people" är en av mina favoritlåtar med bandet, en av många. Givetvis råkar det också vara bandets egna hatobjekt nummer ett av sina egna hits. Fråga många artister om och dom kommer att såga sina största hits till förmån för de, enligt dom, lite mer svårare eller senare låtarna. Det har ju alltid varit lite finare att sikta in sig på dom genomarbetade albumspåren eller dom låtarna som är lite djupare än dom bra och kommersiella hitsen, och samtidigt någonstans ha koll på vad artisten själv gillar för något. Men samtidigt är det ju en omöjlighet och väldigt onödigt att sitta och leta igenom alla intervjuer med en artist för att ta reda på vad denne gillar så jag kan "anpassa mig till denne". Och varför skulle jag "anpassa mig"? Han/hon liksom jag liksom alla andra delar ju inte samma smak i allt och tur är väl det...
"Hur kan du gilla det? Det är ju stenute!" (Alt. "Det här är så daterat")
Det här tog jag upp i en krönika för inte allt för länge sen. Det här med att man är så styrd av vad som är aktuellt eller hur modernt det låter att man mästrar någon för dess smak. Men bara för att musiken inte ligger högt på hitlistorna betyder inte det att den inte bör spelas eller inte förtjänas att gillas av någon eller att denne är mindre värd att kallas musikfan för att vederbörande gillar det. I en musikbok läste jag för länge sen: "Ingen musikstil kommer någonsin att dö. Det kommer alltid att finnas lyssnare av den, även om den försvinner från listorna." Amen!
"Du måste ju gilla låten för den sanna texten"
1994 kom Dia Psalma med låten "Tro rätt tro fel", vars text handlar om demokrati och politiskt förtryck Ett välmenande och viktigt ämne, men likväl har jag aldrig gillat den låten, även fast en tjej då försökte övertala mig med orden: "Men du måste ju gilla låten för texten! Den är ju så sann!" Jag svarade enkelt: "Det är möjligt, men jag gillar inte punk..." Det finns många låtar i samma genre som har texter vars innehåll är väldigt viktiga, men jag ska klara av att höra på låten också och gör jag inte det så spelar det ingen roll vad den handlar om, för då har jag inte hört texten i alla fall. Ibland krävs det mer än en viktig text för att en låt ska bli bra.
"Det är bara gamla gubbar som lyssnar på jazz" (Alternativt "Hur gammal är du egentligen?")
Jag får utgå från swing och äldre jazz här. John Coletrane och liknande mer modern jazz finns det ett oändligt större intresse och förståelse för där ute. Jag var 11 när jag började lyssna på jazz och har fortsatt med det sen dess, något som jag lärde från min kompis som då var 13. Jag minns också ett brev till ett av mina favoritprogram inom jazzradion "Jesses Jazzbar", som också var ett önskeprogram. Det var 1987 och i brevet ville en 24-åring höra McKinneys Cotton Pickers med "My black birds are blue birds now" från 1928. Visst är äldre jazz inte helt oväntat förknippad med människor födda ett par generationer upp, men att degradera en genre för att det är en grupp människor som en gång upptäckte den och har bevarat den och därmed tro att det inte finns yngre som är intresserad av den musikhistoria som finns är bara fånigt. Jag har älskat på jazz i 40 år och är stolt över det och det finns fler som är intresserade där ute.
"Du måste ju gilla den här låten! Den är ju en klassiker!"
Det finns någon kutym att om något har sålt i ofantliga mängder och blivit hyllat av dom flesta så måste ALLA gilla det, vilket inte bara gäller musik utan det mesta inom kultur. Om Pink Floyds "Dark side of the moon" har blivit utnämnd till ikonisk så kan man inte säga något negativt om den. Om man säger att Led Zeppelins "Stairway to heaven" är bedövande tråkig så får man onda/märkliga ögat. Om man sågar Bob Dylans klassiker så skakar folk på huvudet. Ungefär som om dom tänker: "Är den här människan på riktigt eller?" Någon har bestämt att visa saker är så klassiska att dom är något av heliga kor som alla måste gilla. Tyvärr funkar det inte så. Jag kan komma ut här och nu, jag tycker det finns få saker som är så tråkigt som Pink Floyd. Jag har svårt för Dylans raspröst. Jag har sen tidigare, när jag skrev om Far Corporations kalkonversion, sagt att jag tycker att "Stairway to heaven" är löjligt överskattad. Jag är mannen mot strömmen när det gäller många klassiker som någon/några har bestämt att nåt är!
"Han var ju xxx..." (Insätt valfri kontroversiell titel, som misshandlare, missbrukare, drogförespråkare, random kriminell, utnyttjare av minderåriga och så vidare)
Nu kan man ju säga att detta beror på händelse, bevismaterial eller trovärdighet i dessa saker, och hur hemska flera av dessa saker än är så försöker jag sära på äpplen och päron. En artist kan ju vara en riktigt hemsk person privat, men en gud på sin musik. När Oasis var som störst fick jag höra att Gallagher-bröderna var förespråkare av droger. Fatboy Slim har en gång sagt både det ena och det andra om att röka på och vara hög, Miles Davis var som bekant både knarkare och hustrumisshandlare, Morrisseys stjärna har dalat efter anklagelser om rasism och sakerna kring Michael Jackson är väl inte direkt okända. Och det finns förstås inget som försvarar deras handlande gällande dessa saker på något vis. Dock så kommer man inte ifrån att dom bevisligen har gjort bra musik och är proffs vad gäller det. Och ska man hårddra det hela, om vi ska sluta lyssna på alla artister som har haft något fuffens för sig, aldrig tagit droger, inte har något förflutet, sagt något korkat eller annat, kan vi i så fall lyssna på några andra än möjligen Pat Boone, Arne Quick och Thore Skogman? Jag skulle ALDRIG ställa upp på Norman "Fatboy Slim" Cooks drogpositiva ord, men likväl har han gjort några av det sena 90-talet och tidiga 00-talets bästa låtar! Jag kommer ALDRIG att försvara varken Miles Davis eller Michael Jacksons handlingar, men dom har ändå gjort några av jazzens respektive soulmusikens bästa plattor och låtar. Var och varannan jazzmusiker hade grava drogproblem med allt vad det förde med sig, borde jag sluta lyssna på jazz? Sen kan jag förstå att det är svårt i flera fall att se förbi vissa saker, men det fanns likväl saker som gjorde att artisten i fråga blev så bra på sin karriär som denne var och som vi gillade en gång. Och för att visa hur snäll, PK och godhjärtad jag är så blir musikexemplet en av få Pat Boone-låtar jag gillar, "April love". Jo, men lite ironisk kan jag väl få kosta på mig att vara...😉
Sylvia Vrethammar - Y viva España Utgivningsår: 1973 Skivbolag: Sonet B-sida: Y viva España (English version) Årets midsommartext blir något så ovanligt som en titt på Svensktoppen runt midsommartid, i det här fallet midsommar 1973. Jag presenterar ettan på Svensktoppen denna vecka året 1973 och visst har den sommarkänslor. Den här låten är lite på gränsen till Kultstämplat, men låten var ju en sommarhit så det vore dumt att inte använda den som Sommarplåga istället då den troligast var det på den tiden. Jag hade också kunnat skriva om originalet, eftersom även belgiska Samanthas "Eviva España" också finns i samlingen. Men det är ju ändå Sylvias version som är sommarlåten här. Och för dom som undrar, den svenska versionen heter "Y viva España", medan den engelska heter "E viva España".
Egentligen är låten överdrivet klämkäck med sin lökiga reklamtext för Spanien och dess musik. Men den har ju samtidigt en charm och karisma som är utöver det vanliga och det är en rolig låt som det är svårt att inte le och bli glad åt i all sin töntighet.
Låten blev en gigantisk hit och svensktoppsetta, och nådde även England där den spenderade ett halvår på hitistan med en fjärde-plats som bäst. Men det var inte helt utan problem, eftersom folk ansåg att låten hyllade Francos fascistiska politik i Spanien, medan Sylvia försökte förklara att låten bara är en glad hyllning till sommaren. Sylvia fick utstå hotfulla telefonsamtal och glåpord om att vara fascist på gatan. Det är inte lätt att vara artist ibland. Trots det så blev låten en klassiker som stått sig genom alla år som en av Sylvia Vrethammars största och mest ihågkomna låtar. Och jag kan bjuda på både den svenska och engelska versionen, den engelska som är hämtad från ett framträdande i klassiska Top Of The Pops.
Med det låt mig önska alla följare en RIKTIGT GLAD MIDSOMMAR!
Peter LeMarc - Håll om mej! Utgivningsår: 1987 Skivbolag: MNW B-sida: Under en måne som en silverpeng Trodde ni att det var slut på sommarplågor? Självklart inte, det finns mycket att hämta ur ännu! Fatta då att den här serien går in på sitt sjunde år. Sju år och det finns ännu sommarplågor att skriva om. Jösses, vad det har förekommit många sommarhits! Och precis som förra året kommer det att dyka upp lite 70-talare då och då. Innan jag började med den här serien så skrev jag under ett par år om några sommarplågor under namnet "Sommarspecial", följt av aktuellt år. Dessa har jag numera flyttat över till "Sommarplågor", eftersom dom ju är låtar som passar i kategorin. Men då till 2025 års första låt och en stor favorit för mig.
Att Peter LeMarc är en av mina favoriter har nämnts ett flertal gånger och självklart ska även han få sin naturliga plats här. Året är 1987 och det är lite av vinna eller försvinna för Peter, som efter flopparna med dom tidigare plattorna samt ett mindre lyckat framträdande i "Måndagsbörsen" sjungandes "Flashdance" hotades med uppsägning från skivkontrakt och hamnade i en depression. Ur den depressionen kom en mycket rakare platta än tidigare, den självbetitlade så kallade "Vita skivan", skriven om i början av bloggens existens. Första singeln blev också låten som på allvar satte Peter på kartan, när han helt plötsligt hamnade etta på Sommartoppen med sin "Håll om mej!". Jag ska erkänna, då fattade jag noll av detta och tyckte det var lite tråkig snobbmusik. Jag vet, ung och dum och allt det där... Men med tiden så växte låten stort och har under mitt liv haft en stor plats i mitt hjärta. När jag gjorde min lista över 1987 års 50 bästa låtar så hamnade den på en nionde plats. För att vara en sommarlåt så är den väldigt mörk i sin stämning, men det är det som gör låten. Med en djup kärlekstext som den här så gör Tony Thoréns spännande sound låten riktigt speciell! Jessica Wimerts sköna körsång i bakgrunden gör också väldigt mycket. Det enda jag är lite funderande till är varför SVTs "Listan" bytte ut henne mot sångerskan Lucrezia, som mimar i videon till låten. Men det är förstås en bisak. Låten är ett mästerverk och en riktigt mysig überklassiker av svenska 80-talslåtar, även om den inte direkt är jättesomrig i stilen! Det är inte mycket i det svenska 80-talet som klår detta. På årslistan var den enda svenska låt som klådde den här av... Peter LeMarc. 'Nough said!
Maj var ännu en av dessa månader då jag hittade långt mer singlar än fullängdare så det blir en ren singel special den här gången med en kvintett nyinköpta 45-varvare av olika sorter och årgångar.
Space - Just blue Utgivningsår: 1979 Skivbolag: CBS B-sida: My love is music
Space är det franska bandet skapad av Didier Marouani och som var en av pionjärerna inom synthmusiken på 70-talet när man drog på sig rymddräkterna och framförde det instrumentala mästerverket "Magic fly". Fem år senare så stämdes han av producenten Jean-Phillip Illiesco namnet Space och fick byta till Paris France Transit, som för sex år sen förekom på bloggen med det magiska temat till nattradioprogrammet "Stjärnornas musik".
Här var allt något mer rosenrött inför släppet av gruppens tredje platta "Just blue" och titelspåret är släppt på singel. Detta skulle dock bli Marouanis sista platta under namnet Space, efter att han fått en större längtan till att spela live, vilket producenten Illiesco inte alls gillade. Bandet ser inte längre ut som Daft Punks förfäder här utan har tagit av sig rymdutstyrseln och framträder som sig själva. Låten "Just blue" har också en lite mer dragning åt discohållet än "Magic fly", även om syntharna är intakt. Helt instrumentalt är inte detta heller utan det innehåller visst nynnande från medlemmarna. Men detta är likväl spännande, välgjort, drömskt och snyggt och får mig att hoppas på att hitta hela plattan "Just blue" en dag. En stor tumme upp för detta mysiga stycke musik!
Candi Staton - Honest i do love you Utgivningsår: 1978 Skivbolag: Warner Brothers B-sida: I'm gonna make you love me
Candi Staton är ett soulnamn som förekommer då och då. Mest känd är hon för att hon lyckades göra en ny framgångsrik runda med Tammy Wynettes "Stand by your man" och för låten "Young hearts run free" 1976. Därefter var det väl lite si och så med listkarriären, men den här nådde ändå top 50 på den engelska singellistan.
"Honest i do love you" är en riktigt mysig soulpärla skapad av Dave Crawford, som också skapade den mer kända "Young hearts run free". Det är ett skönt gung och med riktigt snygga stråkar och Candi Statons magnifika röst! Detta är riktigt bra, och för den som undrar, ja, Staton lever fortfarande vid 85 års ålder.
The Three Degrees - The heaven i need Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Injection Disco Dance Label B-sida: Gimme gimme
Fler gamla soullegender från 70-talet då. The Three Degrees har förekommit ett flertal gånger här och en av dom gångerna var med en singel där dom hade gjort tillsammans med den engelska 80-talsmaskinen Stock-Aitken-Waterman. Låten hette "This is my house" och var en överraskande bra låt. Dom gjorde dock två singlar med SAW och här är den andra. Nu var inte det här samarbetet något av discotrions mest framgångsrika satsningar, men den här blev ändå nr 42 på Englandslistan och därmed den framgångsrikaste av dom två. Dock räckte inte det för att fortsätta kombinationen SAW/Three Degrees och sen gick det fort utför för gruppen försäljningsmässigt. Tjejerna var till och med ångerfylld över att det inte blev mer med SAW, vilket man kan förstå, med tanke på att året efter kom Rick Astley, Kylie Minogue, Bananarama och så vidare och skickade SAW till stjärnorna.
Jag gillar Stock-Aitken-Waterman och inte minst deras tidigaste tid runt 1985-86, som hade en del soulkänsla i sitt 80-talsaktiga synthdiscosound. Det låter väldigt mycket Princess och hennes "After the love has gone" om prodden, vilket är positivt, och det är väldigt synd att tjejerna inte fick ett helt album av detta. Däremot är jag inte så säker på att det hade blivit lika bra med The Three Degrees med den mer bubbelgum-discoaktiga versionen av SAW som kom ett år senare, men det är förstås bara spekulationer. Det här är riktigt bra och Three Degrees experiment med SAW var långt över förväntan.
Miles DavisAndThe Modern Jazz Giants–But not for me/Doxy Utgivningsår: 1958 Skivbolag: Metronome B-sida: Som jag vill
1954 kom det ut en 10-tums-LP med fyra spår med Miles Davis och Sonny Rollins kallad just "Miles Davis with Sonny Rollins", där dom också hade sällskap av Horace Silver, Percy Heath och Kenny Clarke. Tre av dom fyra spåren på den plattan innehöll originallåtar av Sonny Rollins som enligt Miles ska ha blivit skrivna av Rollins på ett papper i skivstudion precis innan inspelningen. Den sista låten är då Gershwins "But not for me".
Det här är då en svensk singelutgåva som kom ut fyra år efter originalet. Det är ett riktigt bra flöde i låten och Miles och Rollins är riktigt bra och spelar skönt, innan då Silver får ett lite utrymme mot slutet. Förhoppningsvis får jag tag på hela plattan så småningom, men till dess är detta en riktigt bra singel med ett par höjdarspår!
Billy Idol - Eyes without a face Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Chrysalis B-sida: The dead next door
Gamle punkrockaren Billy Idol fyller 70 i november och har dessutom släppt en ny platta just precis. Då är det väl en bra tidpunkt att gräva i hans förflutna och plocka fram en klassiker. Billy Idol är en sån där artist som jag känner att det räcker att ha en samlingsplatta med. Han har gjort en del riktigt bra singlar, men ett helt album vete gudarna om jag tycker att det är tillräckligt intressant för.
Balladen "Eyes without a face" får väl räknas som en av hans allra största hits och ska ha fått sin inspiration när Billy såg en fransk film vars engelska titel är just "Eyes without a face" och sen funderade på att filmen hade vissa likheter med det då aktuella New York årgång 1984. Helt klart är detta en mysig och skön Billy Idol-låt, även om han ibland låter sin tuffhets-stil när han sjunger lysa igenom lite väl mycket, eftersom den inte riktigt passar till låtens mjuka karaktär. Men jag gillar soundet och melodin och det är en av Idols klart bästa låtar. Det här är också en speciellt utgåva, med ett fodral som är lite större i storlek än normalt och dessutom gatefold.
