Nytt i samlingen - Mars 2025

Gerry Mulligan And His Orchestra - Walk on the water
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Amigo
Betyg: 2/5

Gerry Mulligan, ett storband och en grammisbelönad platta, vad kan gå fel då? Jag önskar att jag kunde säga inget, men tyvärr är det här en grym besvikelse. När det gäller Mulligan och storband så har han ju lyckats riktigt bra med sitt "Concert Jazz Band" på 60-talet.
     Men när han på 80-talet samlade ett nytt band så blev det förvisso succé, men intressant är det inte. Låtarna är, med ett par undantag, Mulligan-original, men det känns inte som om musiken kommer igång. Det svänger inte nämnvärt mycket och musikerna tycks gå runt och sola medan kompet bestämmer sig om man ska göra någon sorts lam jazzvals, latinjazz, moderna breaks eller ballad. Åtminstone låter det stundtals som det. Förmodligen är det jag som inte förstår nytänk inom jazzen, eller vad som i alla fall då var nytänk, men det här var bara tråkigt, vilket är synd för det hade kunnat vara riktigt bra och blåset är på intet sätt dåligt. Men nu kom musiken aldrig fram till något intressant. 
     Och för er som inte känner igen omslaget så är detta en svensk utgåva på svenska Amigo, men skivan stannar inte i samlingen.



Roger Rönning - R.R
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: RCA
Betyg: 3/5

Roger Rönning har blivit en artist jag hittar allt oftare och som jag mer än gärna skaffar och lyssnar på. En gång tidigare har denne Örnsköldsviksfödde musiker förekommit, för lite mer än 2 år sen. Då hette plattan "Nattens skuggor" och här är uppföljaren, hans tredje i ordning. Mikael Rickfors har steg för steg klivit allt mer bakåt i studion. Från att ha producerat den första plattan, varit med och producerat den andra, så är han med och gästspelar bara på en låt här. 

Men jag gillar Rönning, soundet, melodierna som vågar ta ut svängarna lite och texterna. Sen kanske inte det här är hans allra starkaste album. Det är ett bra album, som dock har sina fläckar. Singeln "Det är karneval" är rätt malande och "Kom igen (bättre göra nånting än att inte göra nånting alls)" är lite väl proggig och blek melodi, med text förankrad i då tidens samhällsproblem. 
     Däremot så är den andra singeln, "Det händer bara en gång", en mjuk och sval popradiopärla och det är oftast väldigt välgjorda melodier med ett skönt svenskt sound modell tidigt 80-tal. Så även om det inte är Roger Rönnings allra starkaste och "Nattens skuggor" kanske är snäppet bättre så blir den klart kvar i samlingen. 



Lars Frosterud (Frosse) och Hootenanny Singers - Lincolnvisan/This is your land
Utgivningsår: 1964
Skivbolag: Polar
B-sida: Hem igen/Godnattsaga

Den här singeln är väldigt intressant på många sätt. Dels är det en av Hootenannys, och därmed också Björn Ulfveaus, första singelsläpp. Dels är b-sidorna från bandets självbetitlade debutplatta, men dessa har man alltså inte lagt som första spår. För huvudattraktionen här är en liveinspelning som bandet gjorde på Bromma Läroverk. Bara idén, en skiva med en framtida ABBA-medlem som spelar live på en skola, borde ju vara intressant nog. Men en annan som var intresserad av bandet på ett tidigt stadium var Hootenannys bildlärare från sin skola på Västerviks Läroverk, Lars Frosterud. På den här singeln så inte bara gästspelar han utan tar nästan över showen. Och publiken på skolan, som förmodligen gått dit för att höra "det där bandet som släppte den där bra versionen av Dan Anderssons "Jag väntar vid min mila"", hänger med med handklapp och jubel när Västerviks-läraren och hans elever drar igång med den gamla visan "Lincolnvisan" och Woody Guthries "This is your land". 

Sen ska jag inte förneka att det är b-sidan som är musiken, medan huvudsidan är mer en happening och mer kuriosa än bra. På baksidan säger man till och med att Frosterud sjunger hellre än särskilt bra (fast inte riktigt med dom orden) och det märks och man saknar Hootenannys underbara stämsång. Men detta är ändå en riktigt udda och rolig singel som är ett måste för alla Hootenanny Singers-fans. Också har den ett litet värde också. På Discogs värderades den till 150 kronor! 



Shalamar - Uptown festival (Part 1)
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Soul Train Records
B-sida: Simón's Theme

Ibland känns 70-talets musikvärld så mycket längre bort än det är. Tänk er att något band idag skulle bildas och dom får en idé:
"Som allra första singel så ska vi släppa ett covermedley på 10-15 år gamla hitlåtar. Vi tar lite låtar av Lady Gaga, Billie Eillish, Ed Sheeran, Coldplay och Miley Cyrus! Kanske kan vi slänga in en Justin Bieber också. Sen kan vi göra egna låtar efter det."
Låten släpps och blir en succé! Det känns rätt avlägset, eller hur? Men 1977 var det precis det Shalamar gjorde. Som bandets allra första singel spelades ett medley in bestående av ett flertal av dom största Motown-klassikerna med låtar som "I can't help my self (Sugar pie honey bunch), "Stop! In the name of love", "The tears of a clown", "Baby love" och "Uptight (everything's alright)", låtar som då inte var mer än mellan just 10-15 år gamla. Japp, en av världens bästa och största soulgrupper började som en sorts "Stars on 45"-föregångare på Don Cornelius Soul Train-bolag. 
     
Och hade detta varit någon annan än Shalamar så hade jag knappast brytt mig i den här singeln, för att i överhuvudtaget släppa ett medley som singel från ett album känns enormt lamt! Men jag älskar ju Shalamar och detta är dessutom deras första singel någonsin. Dessutom är det inga dåliga souldisco-covers heller, så även om idén är dålig, så blir singeln ju givet kvar. 



The Commodores - Sail on
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Motown
B-sida: Captain Quick Draw

När vi ändå har ångan uppe så kan vi fortsätta på Motown-spåret, och då med the real deal. Dock så låter det inte så jättemycket Motown om detta istället. Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att jag lyssnade på någon gammal låt med Kenny Rogers, för det låter mer som hans musik och Lionel Richies röst är inte heller långt borta från Kennys här. 
     Men till 1979-plattan "Midnight magic" så valde Commodores att spela in en ballad som tydligt doftar country, en genre jag normalt inte är jätteintresserad av. Dock är detta inte dåligt alls utan en väldigt välgjord låt som dessutom efter halva långsamt förvandlas till en mer funkinriktad låt med blås och bra groove. Ett väldigt intressant och snyggt koncept av Commodores som bevisligen lyckades, både kvalitetsmässigt och försäljningsmässigt.

Katrina & The Waves - Break of hearts

Katrina & The Waves - Break of hearts
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: SBK
Betyg: 4/5
Är ni som jag väldigt trött på att det enda man hör när det gäller Katrina & The Waves "Walking on sunshine"? Min favorit med dom är "Sun street", men den hör man ju aldrig och plattan som kom då är väl ärlighetens namn OK, men inte mer. Men då rekommenderar jag den här plattan, som är deras klart bästa! Premissen för den drog jag när jag skrev om singeln från plattan, "Rock 'n' roll girl" för drygt tre år sen, men jag kan dra en liten rekapitulation. Plattan jag nämnde ovan sålde inte så jättebra och bandet gick till det lilla bolaget SBK och gjorde en platta där dom släppte alla kommersiella krav och bara gjorde en ren rockplatta. Normalt brukar detta inte vara något jag är så förtjust i, när man hittar ett bra recept för sitt band och sen ska man försöka utforska nya vägar. Inte allt för sällan brukar det bli pannkaka av det i olika former och bandet känns inte alls igen.

Men här känns det så rätt och en behövlig nyorientering av bandet. Det är fullt ös hela tiden och det är en riktigt maffig, stor och häftig produktion som man har skapat, till skillnad mot dom små radiorockhitsen man gjorde på dom tidigare plattorna. Melodierna känns också bättre än någonsin! Ovan nämnda singel är fortfarande en kanonröjare och i den recensionen så berömde jag också b-sidan "To have an to hold", som är en av plattans höjdpunkter. Singeln "That's the way" är också en klar höjdare att nämnas. Den sköna allsångsrockaren på slutet, "Rock myself to sleep", avslutar plattan på ett riktigt bra sätt. 
     Efter den här plattan så hamnade bandet i en grav kris, både karriärs och låtmässigt, ända fram till eurovision-segern med "Love shine a light" 1997. Men detta är helt klart det klockrenaste albumet som Katrina Leskanich och Kimberley Rew skapade med sitt band! En riktig rockröjare i 80-talets slut!

Recensioner från Retrogalaxen 1

Dags för den första delen av många av mina gamla recensioner från min gamla hemsida Retrogalaxen att publiceras här då och då. Som jag skrev tidigare så ska den sidan göras om och uppdateras igen, men recensionerna kommer då att försvinna. Dock så är många recensioner som jag ännu står för och därför så är det bättre att dom kommer till användning här istället för att dom försvinner och jag får göra om dom. Vad man däremot ska ha i åtanke är att en del saker i texten kanske är lite inaktuella, texterna är kortare och min skrivstil har ändrats något sen dess. Dom är trots allt skrivna under 00-talet. Därför så lägger jag till med noteringar och/eller en liten uppdatering efter dom skivor som kräver det.

Huey Lewis & The News - Picture this
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 4/5

Huey Lewis, idag 58 år gammal, är numera omsadlad från rockkung till musikalstjärna. När han stod på toppen av sin karriär på 80-talet så var det lite svårt att tro. Detta är en väldigt tidig Huey Lewis & The News, då bandet ännu var relativt okända i Sverige. Men musiken är ungefär den samma, radiorock med starka bluesinfluenser. På denna platta så är det dessutom inte så lite Bruce Springsteen-varning på flera låtar. Men bandet röjer och har lika kul som vanligt och jag har alltid gillat Huey Lewis röst. Normalt sätt är jag rätt likgiltig för sån här radiorock från tidigt 80-tal. Produktionen brukar kännas som en axelryckning och låtarna är rätt trista, men detta är ett riktigt undantag, för även om det saknas en riktig hit i samma kaliber som de senare "If this is it", "Power of love" och "Stuck with you" så saknas det för det inte bra låtar. "Whatever happened to true love", "Change of heart" och "The only one" är kanonlåtar och rockröjaren "Working for a livin´" sitter fint. Detta är en riktigt bra platta i samma kaliber som de senare succéerna. Inte lika snyggt gjort, men bandet har kul och låtarna är riktigt häftiga och bra!
(2025: Huey Lewis, 74, har fått lägga karriären på is efter att ha drabbats av Ménière's sjukdom.)



Kenny Loggins - Back to Avalon
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3,5/5

80-talets mest anlitade soundtracksångare var nog utan tvekan Kenny Loggins, på 70-talets ena halvan av bandet Loggins & Messina. Många kanske minns honom från "Footloose" och låten med samma namn samt "Danger zone" från "Top Gun". Mindre känd film var "Over the top" som dock hade Kenny Loggins låt "Meet me halfway" på soundtracket som blev en mindre hit. "Back to Avalon", som också innehåller den låten, är inte alls en dålig platta och betyget fyra ligger rätt nära, men den når inte ändra fram på grund av bristen av en riktig smashhit att lyfta plattan med. Övervägande är amerikansk radiorock av samma stil som Starship och Richard Marx, vilket inte alls är att förakta. Det bara en riktig sänkare här, den sega titellåten. Resten är helt OK, "One woman", den rockiga duetten med Michael McDonald, "She´s dangerous" och "Isabella´s eyes". Men det finns ingen hit att nynna på direkt, som ovan nämnda artister verkligen kunde prestera, vilket gör att det blir en lite anonym platta som man inte minns mycket av när pickupen lämnat skivan. "Meet me halfway" i all ära, men den är inte det mest hitmässiga som kommit från Giorgio Moroders penna. Men ändå ett bevis på att Kenny Loggins borde fått göra mer än att vara utfyllnad på eviga soundtracks ingen mindes.
(2025: Jag får det att låta här som att Loggins bara sjöng soundtracks, på den tiden här väldigt oinlyssnad på Loggins & Messina och mycket av hans soloalbum som jag var. Men det är klart att jag vet att han är långt mer än filmmusik. Dessutom gjorde jag något då som jag inte gör nu, ger halva betyg.)




Dave Stewart & The Spiritual Cowboys - Dave Stewart & The Spiritual Cowboys 
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5

Eurythmics Dave Stewarts första solosteg efter det bandets första splittring är inte alls så dålig som man kan tro. Detta projekt varade två plattor och detta är den första. Både plattan och Dave Stewart själv låter ofta kusligt likt en yngre David Bowie. Och ibland så är det en hel del Beatles och framför allt John Lennon i låtarna och produktionen. Inte minst andra singeln ”Love shines”, som säkerligen hade kunna ha sjungits av Lennon om han hade levat 1990. Men det är inte alls dåligt, även om texterna ibland svävar ut åt obegripliga håll. Det är väldigt brittiskt och otroligt snyggt gjort. ”On fire” och ”This little town” är lysande poppärlor och många av låtarna överlyser faktiskt mycket av det som Eurythmics gjorde under senare delen av 80-talet. Och första singeln ”Jack talking”, som faktiskt handlar om Jack Nicholson, borde ha blivit en mycket större hit än den blev. En klart underskattad platta!



Triple & Touch - 1000 gånger 
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: The Grapevine Label Scandinavia
Betyg: 4/5

Två plattor har kommit från spexarna och clownerna i Triple & Touch och detta är den andra. Triple & Touch album är mer seriös än deras framträdanden, men knappast sämre för det. Denna platta innehåller en intressant blandning mellan jazz-visa- soul- och pop. Skön stämsång och bra solosång. Samt lysande och romantiska texter. Denna platta är inte trendig eller modern, den är bara cool, skön och mysig. En anledning för Lasse Kronér att återförenas med Ken Wennerholm och Göran Rudbo. 
(2025: Jag vet, "spexarna och clownerna" är inte världens bästa beskrivning.)



Anita Baker - Giving you the best that i got 
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5

En mäktig stämma sjunger på denna platta, Anita Baker, som under 80-talet var en av USAs största soulsångerskor utan att få en riktig singelhit. På "Giving you the best i got", som hon varit med om att producera tillsammans med Michael J Powell, så är stilen solklar. Mogen nightclubsoul för den riktigt romantiske och jag antar att jag då tillhör den kategorin. Förvisso finns här varken en trånande pianoballad eller en klatschig discorökare, men plattan är väldigt skön och Anita sjunger väldigt bra. Att hon gillar jazz hörs klart, inte minst i den gungande bossaliknande "Good enough". Hon tar även hjälp från diverse blåsare och orkestrar ibland. En platta för dig som vill ha en mysig stund vid en brasa eller vid en bok medan regnet smattrar vid rutan. 
(2025: Att Anita Baker inte hade någon singelhit är inte riktigt sant. I Sverige hade hon ingen hit, nej, men titelspåret från denna platta, "Giving you the best that i got", blev USA-åtta och det räknas nog till att kalla det för hit. Dessutom märks det att benämningen "Smooth jazz" var obekant för mig då.)

Stan Getz With Arthur Fiedler At Tanglewood - A song after sundown

Stan Getz With Arthur Fiedler At Tanglewood - A song after sundown
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: RCA/Bluebird
Betyg: 4/5
Vi ska gå på konsert med den intressanta kombinationen av en jazzkvintett och en symfoniorkester. Stan Getz med Jim Hall, gitarr, Gary Burton, vibrafon, Steve Swallow, bas och Roy Haynes, trummor möter den ökända Boston Pops-orkestern med dess nestor Arthur Fiedler. Boston Pops har väl kanske aldrig stått högst upp av klassiska symfoniorkestrar genom åren hos mig, men kombon är så udda att det absolut funkar här.

I början av augusti 1966 så samlades alla musikerna i konserthallen Tanglewood i Massachusetts för ett antal konserter och för detta ändamål så bad Getz Eddie Sauter och Alec Wilder att specialskriva ett antal låtar för dom. Det står i texthäftet att David Raksin också bads göra det, men låtarna som han gjort här är filmlåtar som fanns långt innan detta. 

Den här konserten är riktigt guld att få höra. Den udda blandningen mellan en stor symfoniorkester och Getz cool jazz-stil smälter samman riktigt bra och att det dessutom är liveinspelat gör det hela ännu bättre. Sen drunknar de andra i Getz band en hel del i mötet mellan Getz och Fiedlers orkester. Men totalt låter det väldigt mycket filmmusik om detta, och inte då bara om David Raksims stycken. Det är midnight mood-jazz som smeker örat! Åtminstone till dess att Eddie Sauters specialskrivna 15 minuter långa "Tanglewood concerto" drar igång. Den är inte dålig utan välgjord, även om den här typen av modern klassisk musik normalt inte riktigt är mina domäner. Men totalt sett är detta ett väldigt vackert, avkopplande och skönt möte mellan två orkestrar normalt i helt skilda musikaliska läger, varpå det uppstod en mäktig musikalisk enhet! En starkt rekommenderbar konsert och skiva, som självklart bli kvar i samlingen! 

Retrogalaxens recensioner till Skivguiden snart!

Och nu lite information om saker som kommer att ske i framtiden på bloggen! Innan Skivguiden var ett faktum så hade jag en hemsida som hette Retrogalaxen, om 80-talet, dess underhållning, händelser och nöje. Eller hade, sidan finns fortfarande, men den har legat ouppdaterad i ett drygt decennium efter problem med webhotell, ftp-server och lösen och annat.
     Men nu börjar jag få ordning på det och förhoppningsvis kommer Retrogalaxen att återuppstå så småningom, dock med ett nyare utseende där flera gamla avdelningar och länkar kommer att försvinna. 

Dock startades Retrogalaxen en gång som en skivrecensionssida och recensionerna behölls även i 80-talsvarianten av sidan, som den enda delen som inte var endast innehöll saker från 80-talet. När Galaxen nu ska upp i cyberrymden igen så kommer även recensionerna att försvinna från sidan. Däremot så är dessa ju trots allt recensioner från skivor som passar här, och en del av dessa har jag recenserat på nytt, som A Flock Of Seagulls debut, Lili & Sussies "Anytime", Indochines "Le péril faune" och George Bensons "While the city sleeps" som alla har dykt upp även här tidigare. Men att skriva nya texter till alla kommer att ta alldeles för lång tid! Och en del av dom vore det ju synd att inte använda då åsikterna för dessa ännu är det samma, även om recensionerna är mycket kortare och mitt sätt att skriva kanske har utvecklats sen tiden då dessa skrevs för mellan 10-20 år sen. 

Därför kommer jag med jämna mellanrum att återpublicera gamla recensioner som jag gissar att många av er inte har läst. För gamla Retrogalax-besökare som eventuellt minns en och annan text så kanske det är nostalgi i någon form.
     Jag kommer inte att publicera alla för en del skivor har redan gallrats ur samlingen och jag kommer följaktligen få svårt att fotografera bild på dom skivorna (något som inte var praxis då). En del plattor har jag vänt åsikt om sen recensionen skrevs och en del vill jag ge en ny chans innan jag fastställer betyget. Men för mer än 100 gamla recensioner, mesta dels positiva, kvarstår betyg och åsikt om och dessa kommer jag att bereda plats för här. Och dom kommer troligen i form av långa artiklar med många skivor på samma á la "Nytt i samlingen" eller "Singeltipset Deluxe". Hoppas att dom ger någon form av nöje, även om dom är några år gamla! Over and out!

Krönika: Visst behövs samlingplattor!

Samlingsalbum, ett ord som väcker både intresse och avsky bland skivköpare, gissningsvis beroende på hur dedikerad man är till samlande och skivköpande. Men det är en viss diskussion bland vissa skivsamlare huruvida de ska ingå i en artists samling eller inte. Låt mig först bena ut vilken samling som jag snackar om här. Det finns ju två sorter, dels en artists samlade verk, ett så kallat "Greatest hits", och dels samlingsalbum med random låtar av "Absolut music"-karaktären. Det sistnämnda kommer jag att ta upp i en senare artikel. I det här fallet är det enskilda artisters samlingsalbum som gäller. 

Det är klart att för en samlare är det klart roligare om man köper ett riktigt album. Trots allt innehåller ju det nya låtar som man kan bedöma och bli glad över och det är ju ett helt album som en artist lagt ner sin själ i under den senaste tiden. Ett hits album är en samling gamla låtar som ges ut på nytt som en

påminnelse om artistens karriär. Många recensenter brukar ha för vana att beskriva hits album som "en samling skåpmat som man ger ut när man är för lat eller desperat försöker hålla liv i en döende karriär". Jag tycker det är en orättvis beskrivning, för det är ändå kul med en platta som samlar dom största och  många fall bästa låtarna under en artists karriär. Det kan vara riktigt skönt ibland att gå tillbaka till något bekant och tryggt som man känner igen och vet är bra, oftast i alla fall. Sen är det förstås beroende på hur intresserad man är av artisten och dess musik och det ska jag inte lägga någon värdering i. Det finns många som tycker att det räcker om man köper en random "The best of Glenn Miller" eller disky-utgåva av "Madonnas best songs" och bara vill ha dom låtarna man känner till och gillar. Det är inget fel i det om det är så man är. Själv så finns det också en del artister där det räcker för mig om jag bara har en samling, där singlarna trots allt var det bästa som individen/gruppen släppte och där denne inte håller för ett eget album. Enya och UB40 är exempel på artister som jag inte finner så mycket nöje med ett eget album, men där det finns singlar som är riktigt bra. Men jag tycker att samlingsalbum är en del av en artists karriär. Och när jag får frågan av någon som är nybörjare av en artists musik vart man ska börja så brukar jag säga att en samling absolut är bäst, eftersom det är där artistens mest kända låtar, som trots allt gjort denne stor och känd, är samlade. Artistens karriär och karaktär på ett och samma ställe.

Däremot är det en annan sak om man vill och tycker det är vettigt att köpa en hits platta bara för samlingens skull. Personligen har jag lite krav på en samling. Dels så ska den förstås vara utgiven av artisten själv på dennes bolag. 

Om det sen är en artist jag verkligen gillar så köper jag i regel inte en tidigt utgiven samling utan väntar istället till jag hittar den där sent utgivna CD-samlingen, eftersom jag då får en klart större sammanhållande koll på en artists karriär. En av dom mest sålda plattorna i historien är Eagles samling "Their greatest hits (1971-1975)". Självklart har jag plattan. Är den så stor så känns det som ett måste i samlingen. Men egentligen behöver jag den inte, eftersom den av naturliga skäl inte innehåller några låtar från "Hotel California"-plattan eller något från "The long run" och då känns plattan bara halvfärdig. 
     Samma med Chicago, där bandets nionde album från 1975 är en samlingsplatta. Men den innehåller självklart inte vare sig "If you leave me now", "Street player" eller "Baby, what a big surprise", eller bandets powerrockperiod på 80-talet. I så fall är "The Chicago Story", som samlar alla singlar från början till 2002 på två skivor en klart bättre investering. Men nu har bandet varit så smarta och inkluderat samlingen Chicago IX i sin nummerkatalog och vill man ha den komplett så är det bara att bita i det sura äpplet och skaffa sig den.
     Och där är ju då också ett problem. Ett band som ännu existerar får ju ständigt nya låtar att lägga till samlingen och därmed blir ju ett samlingsalbum aldrig komplett. Var drar man gränsen? Ja, det är förstås upp till en själv. Det finns ju trots allt mängder med artister vars nyare låtar inte håller måttet och då är det kanske bäst att hitta en samling som räcker till den tid då bandets bästa period ändade.  

Roligast är förstås band som vågar tänka utanför boxen och därmed på ett annat sätt tvingar samlaren att köpa samlingen. Jag talar om Pet Shop Boys, Kent och Oasis, som alltid gör så intressanta

singelbaksidor att man mer gärna köper deras b-sides-plattor till samlingen. Eller varför inte dom artister som försöker mota alla bootlegutgåvor vid grind och ger ut en samling med outgivet, demos och liveupptagningar och annat skojigt. Vi snackar om riktigt nischade samlingar som är en självklarhet att köpa, i alla fall för mig. Riktigt feta samlings-boxar med extra allt är också mumma, som Gary Moores trippel-CD-box med en skiva från hans rockande 80-tal, en med hans bluesiga 90-tal samt en liveskiva. Eller Wilmer X mäktiga box Arkiv X. 

Men samlingsplattan har för mig ett klart existensberättigande, framför allt för en samlare av singlar som jag ändå är, eftersom det är en bra chans att få dom alla singlarna, bra som dåliga, på en och samma platta och kunna njuta av så väl nostalgi som ett bands största stunder. Sen om samlingsplattan har ett existensberättigande för andra i streamingens tid då man kan göra sin egen samlingsspellista är en helt annan diskussion. Men det är knappast något som en samlare engagerar sig i. För oss är det ju kul att ha fysiskt, punkt! 

A Flock Of Seagulls - A Flock Of Seagulls

A Flock Of Seagulls - A Flock Of Seagulls
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Jive
Betyg: 5/5
Det är alldeles för sällan som jag hinner skriva om en klassiker och när engelska A Flock Of Seagulls nu har kommit med ett nytt album så passar det bra att gå tillbaka och syna deras debut. Senaste singeln "Him" är bland det bästa bandet har gjort på mycket länge och påminner en hel del om deras tidiga 80-talets new wave-pärlor i sin stil, även om sångaren Mike Scores röst har blivit äldre och den väldigt märkliga ugglefrisyren har bytts mot en helt skallig profil.

A Flock Of Seagulls slog aldrig riktigt i Sverige tyvärr, även om de var en stor del av den brittiska synthvågen som sköljde över Europa då och har med åren blivit ett namn många engelsmän och 80-talsfans minns från den tiden. Den här plattan är en, i mitt tycke, überklassiker i genren utan tvekan. Paul Reynolds har en gitarrslinga som oftast går i bakgrunden på bandets sound och som är så karaktäristisk och ger låtarna en softare och mysigare ljudbild! Låtarna på den här plattan går i ett bra upptempo har höjdarlåtar som "Messages", "Standing in the doorway" och "Don't ask me". Förutom då lysande singlar "I ran (so far away)" och "Space age love song" som är ikonisk brittisk 80-talssynt i mitt tycke! Detta är ju bara vackert!

När man vill att man ska rekommendera plattor med en viss artist eller genre för en newbie så brukar jag säga att samlingar är det klart bästa, eftersom man då får en chans att lättast lyssna på det som gjort musiken så stor och säljande. Det gäller även den här genren eller A Flock Of Seagulls, men jag tycker att om man vill upptäcka engelsk new wave-synth så är ändå den här debuten ett utmärkt ställe att börja på för soundet är så klassiskt, med softa melodier, Paul Reynolds gitarr som flyter bakom syntharna och Mike Scores röst. Detta är bland det bästa det engelska 80-talet hade att bjuda på!