Mina föräldrar hade ett kassettband med ett radioprogram om Elvis ("Elvis i svenska öron", finns i sin helhet på Radiogodis). Det var ett avsnitt där man koncentrerade sig på den tid då han kom tillbaka från sin tyska militärtjänstgöring och allt filmande 1968. Det var musik från comebackkonserten 1968, den då han med en liten skara musiker sitter på en scen med X antal fans runt om sig, en konsert som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Den är mer naken och samtidigt mer nyskapande för att vara Elvis Presley.
Men det som samtidigt slog knock på mig var när man spelade musik från hans comebackplatta, "From Elvis in Memphis" från 1969. Detta anser jag vara Elvis överlägset bästa platta, just för att man här får en mer tillbakalutad och annorlunda Elvis än dessa 3-minutersrockare som spelas exakt överallt. Därför blev jag förstås glad när en av familjens vänner, som var ett stort Elvis-fan med en gigantisk Elvissamling på vinyl, lånade ut skivan till mig och jag kunde göra en kassettkopia. Detta band finns kvar än, men bandspelaren jag spelade in på då var ingen höjdare och ett svagt brummande ljud kan höras genom inspelningen. Därför så lyckades jag hitta ett rätt slitet men fullt spelbart eget exemplar av plattan på Erikshjälpen för många år sen.Den här skivan kom till inte helt utan problem. Studioproducenten Chips Moman blev ilsken över allt spring, fjäskande och stökande i studion från den enorma hög av musiker och samarbetare Elvis hade med sig och hotade bryta inspelningen om man inte bantade personalantalet och började jobba, oavsett om artisten hette Elvis.
Och resultatet blev riktigt gott. Två låtar från plattan för idag räknas till Elvis-klassiker, "In the ghetto" och "Suspicious minds", varav den sistnämnda är bland det bästa Presley har gjort i sin karriär enligt mig. Den är sval, skön, är riktigt snyggt gjort och har en skön dramatisk touch i sig! Och "In the ghetto" är förstås en klassiker utan dess like, inget snack. I överlag så är det en mer mogen och vuxen Elvis som vi möter på den här plattan, där rockstilen har fått stå tillbaka till förmån för stråkar och en soft musikstil. Det märks inte minst på en låt, som för alltid varit min absoluta favorit-Elvis-låt och kanske 60-talets vackraste låt totalt sett. En låt som spelades på detta radioprogram om Elvis och som verkligen gick in i den unge Stafrins hjärna var B-sidan på "Suspicious minds", som också finns på plattan, "Any day now" (som också finns på egen singel). Detta är så otroligt snyggt gjort, framför allt hur stråkarna byggs upp så snyggt och blåset sitter så perfekt efter refrängen. Inledningen är bara ljuvlig! Produktionen är så mästerlig att i alla fall jag bara gapar och får ståpäls än idag! Andra låtar som rekommenderas varmt är den snygga "Long black limousine" för att inte tala om den gospelinfluerade soulfunkkaskaden "I'm movin' on", eller balladen "After loving you". För mig är detta bland det bästa som 60-talet hade att bjuda på. Jag är dock inte säker på hur många jag får med mig på denna åsikt. Men "From Elvis in Memphis" är klassisk Elvis Presley som ändå vågar gå nya stigar, visa upp en mognare sida och göra melodier som känns nya och fräscha än idag!
Eftersom det ändå är Elvis-jubileum så kostar jag på mig tre spår från plattan, givetvis "Anyday now" och "Suspicious minds", men även "I'm movin' on".
Del 2 i min krönikeserie om historien om den musik jag helst betalar pengar för i fast och fysisk form, mer känd som skivor. 90-talet var ett väldigt märkligt decennium. Egentligen är det decenniet helt färglöst utan egen stil eller personlighet och hade nån 1999 sagt att jag tio år senare skulle sitta och hylla det decennium som gått så hade jag tittat lite konstigt på denne. Visst gillade jag mycket av det som var under 90-talet, men hylla det, tveksamt. Jag hade nickat instämmande när Henrik Schyffert sågade decenniet på scenen i sitt försvarstal. Men 90-talet var ändå det decennium då mitt musikintresse utvecklades som mest, just för att det kom så mycket nya stilar att utveckla och upptäcka. Sen ska jag verkligen inte förneka att det fanns mycket dynga också, framför allt mot slutet av 90-talet då vi dränktes av pojkband av alla dess hemska former, danskpopinvasion med Aqua och Toybox i spetsen samt idel helt ointressanta rockband som passerade i alla fall mig obemärkt förbi. Punkreviveln 1994 måste förstås nämnas i samma kategori, eller Cranberries vidriga "Zombie". Men jag har ju en förmåga att glömma bort det som är alltför tråkigt och plocka fram det bra.
