Nytt i samlingen - November 2023 (70-talssingel SPECIAL)

I Nytt I Samlingen för september månad så skrev jag om second hand-butiken Återbruket här i Sundsvall som började förbereda sig på att stänga igen sin portar för gott och recenserade då ett antal alster från det köpet. Det tog nu förvisso ett par månader till innan butiken la igen permanent för november månad har dominerats av singlar och CD-skivor som jag har köpt när den butiken under hela månaden haft 75 % utförsäljning. Det har hittats några andra CD-skivor också och en enstaka fullängdsvinyl, men bland singlarna fanns det mycket intressanta saker så den här månaden blir det en speciell form av Nytt I Samlingen med sex 70-talssinglar som jag har hittat där för mellan 2-15 kronor. Dom andra skivorna kommer att dyka upp förr eller senare. Jag ska försöka hålla mig hyfsat kort om singlarna också så artikeln inte blir en hel evighet lång. Dessa är alltså singlar från denne DJ Chris som jag talade om i artikeln i länken ovan så därför blir jag tvungen att skrämma upp er med diverse klotter på singlarna och endast tre har originalomslag, men när singlarna är så här pass billiga, musiken är topp och är riktigt bra spelbara så känns det dumt att vara knusslig. 

Jigsaw - Sky high
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Splash
B-sida: Brand new love affair

Och vi börjar med några one-hit-wonders, eller i alla fall artister med begränsad framgång före och efter sin största hit. 1975 kom en Hong Kong-film som hette "The Man from Hong Kong", med George "ex-James Bond" Lazenby som skurk. Och, ja, det är han som är den mustaschprydde herrn på skivomslaget. Filmen blev väl ingen jättesuccé precis, om man bortser från temat till filmen, som gjordes av engelska bandet Jigsaw, ett band med eget skivbolag vid namn Splash. 

Nu hade bandet en viss push av att Radio Luxemburg var väldigt het på låten och genom dess spelningar så blev "Sky high" en stor hit i hemlandet England och så småningom trea i USA. Lite kul är att det inte var filmen som gav låten push i Asien, utan det faktum att den mexikanske wrestlingstjärnan Mil Máscaras, som var stor i Japan, hade låten som sin entrélåt till matcherna. Det kanske säger lite om filmens storhet. Men låten är trots allt en riktigt bra, trevlig och snygg popdänga som sitter som ett smäck i huvudet. En kalassingel i 70-talssamlingen!



City Boy - Surgery hours (doctor doctor)
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Vertigo
B-sida: Deadly delicious

Om jag skulle nominera några artister som har fått sitt definitiva genombrott i samlingen det här året så lär engelska City Boy ligga bra till. Jag skrev om deras platta "Book early"  i somras och bli inte förvånade om det dyker upp fler album med dom här i framtiden. Men till dess blir det även en singel, min första med dom. 

Den här låten är bandets tredje i karriären och ett spår från bandets självbetitlade debutalbum. Hur mycket det tar emot så är det dock bara att erkänna att City Boy är farligt nära one-hit-wonder-stämpeln för dom första tre åren var det knappast någon framgång att tala om, fram till singeln "5.7.0.5" från just "Book early", och efter dog karriären lite också. Ändå fick man under sin första turné vara förband till Thin Lizzy. Den här låten är förstås ingen "5.7.0.5", men klart skön med sin gitarrslinga och sitt rockgung. Jag ser fram emot att hitta debutplattan en dag och hör klart hellre på denna än någon av Thin Lizzys låtar. 



Dee D Jackson - Automatic lover
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Mercury
B-sida: Didn't think you'd do it

Nästa engelska artist med endast en känd låt på sin repertoar (vad jag vet i alla fall) är Deirdre Elaine Cozier, eller Dee D Jackson. När jag var liten (och då snackar vi 7-8 år) så hörde jag den här låten ibland och jag minns att jag blev lite rädd för robot-rösten i refrängen, vilket det idag känns lite pinsamt att erkänna när man hör inspelningstekniken. Men för Dee D Jackson blev denna robotröst en karriärsräddning. För idag är detta en discoklassiker deluxe med sin refräng:
"See me, feel me, hear me, love me, touch me"
Åtföljt av robotens überstela trånanden:
"I-am-your-åtomatic-lover! Your-åtomatic-lover!"

Låten låter som om den skulle kunna vara proddad av Giorgio Moroder, men här är låten rattad av tyske Gary Unwin, som också skapade sound åt många discohits på 70-talet. Normalt är jag inte heller ett jättefan av den europeiska 70-talsdiscon, men den här låten är ett klart undantag. Den är en lätt kultstämplad discopärla som samtidigt har en mystisk och lite dramatisk aura omkring sig. Och är något kult så är det videon där Dee D svansar längtande runt en superlångsam klumpig plåtgubbe med en gungande antenn på huvudet. Vi har alla våra udda fantasier tydligen...



Alan Parsons Project - I wouldn't want to be like you
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Arista
B-sida: Nucleus

Jag fortsätter med robotar, fast kanske med en lite mer seriös underton. Alan Parsons Project model 70-tal på vinylsingel ser man inte så ofta. Ser jag några Parsons-singlar ute så är det antingen "Eye in the sky" eller "Old and wise". Här är det 1977 och Parsons har skapat en platta som är baserat på Isaac Asimovs science fiction-bok "Jag robot". Asimov ska ha varit väldigt entusiastisk över albumidén på "I robot" när Parsons bandkollega Eric Woolfson pratade med författaren. 

Plattan och boken är väl mer aktuell idag och framseende än man kunde tro då, eftersom den tar upp detta med Artificiell Intelligens, AI. Och första singeln till den plattan är då den här låten. Parsons är ju en av mina favoritproducenter så soundet är mysigt, snyggt och slikt med lite ruffiga kanter och låten har Lenny Zakatek vid micken. Låten kanske inte har den starkaste melodin, men det är likväl en höjdarlåt och ett singelfynd jag är grymt nöjd att införliva i singelsamlingen!



David Bowie - Young american
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: RCA
B-sida: Suffragette city

Detta var en singel jag var glad över att få tag på, även om det inte är min absolut största Bowie-favorit. Likväl är det en riktigt bra klassiker från en riktigt bra platta med samma titel. David Bowies text om en engelsmans bild av 70-talets USA med olika karaktärer och event och referenser till Watergate, våld, Afro-Sheen, Barbie, Ford och Chrystler. Och den avslappnande och coola saxofonen som går igenom hela låten. Låten lämnar hans gamla glamrock-del bakom sig och omfamnar soul och philly soulen och till det har en ung framtida stjärna vid namn Luther Vandross hittat till körmikrofonen. 

Det är möjligt att låten är lite för cool och glad egentligen för en Bowie-låt, men samtidigt så är det det som gör låten också. För det är ju ändå en ikonisk Bowie-låt som är svår att inte gilla och i en tid då Bowie-musik från hans 70-talsperiod är väldigt dyr att hitta så är detta ett klart fynd för mig. 



Isaac Hayes - Theme from Shaft
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Stax
B-sida: Cafe Regio's

Till sist ett par singlar som jag tvekade mycket m jag skulle köpa dom, inte för musiken utan för hur omslagen såg ut. Visst, som jag sa i inledningen, för det låga priset dom kostade så var det egentligen inget att tveka om, men det finns trots allt "grader i helvetet" och här har vår kära DJ verkligen gått all in med pennan på skivomslagen. Men som en vis man sa på vinyl community't, "det är inte omslagen man spelar" och själva skivorna är ju av klart bra kvalitet. Kort sagt så gick det inte att stå emot. 

Nå, "Shaft" är alltså en klassisk blaxploitation-film från 1975. Kan man en film i genren så brukar det vara denna och Isaac Hayes accepterade att göra temat om han fick vara med och provfilma för filmen. Just det sistnämnda blev det inte så mycket av, men Hayes höll ändå sin del av avtalet och gjorde denna ikoniska filmlåt med sin legendariska text:
"Who's the black private dick that's a sex machine to all the chicks?
(Shaft)
You're damn right"
Också blåstemat mot slutet som SVT lånade till Sportextra i många år. En grymt skön låtklassiker var album jag hoppas hitta någon dag!

John Miles - Rebel

Jag har fått många bra tips som en del av Youtubes Vinyl Community, inte minst inom 70-tals- och soulsidan. En av tipsen jag fick var John Miles debutplatta "Rebel" från 1976. Jag kollade upp låtar från plattan på Youtube och insåg att detta ju verkade vara en riktig höjdarplatta. Det bästa var att den inte var svår att få tag på heller, eftersom jag sett den på diverse loppisar genom åren.

John Miles är en idag tämligen bortglömd artist som främst är känd för låten "Music", vilket jag tycker är plattans svagare låt, utan att för den sakens skull är dålig.
     Jag ägde dock en John Miles-platta i flera år som låg i källaren och skräpade, uppföljaren till denna, "Stranger in the city" från 1977 och den tyckte jag som ung var väldigt tråkig. Det är fullt möjligt att jag hade tyckt annorlunda idag om jag inte fått för mig att hiva bort den.

Den här plattan är brinnande pinfärsk i samlingen! När detta skrivs är det inte mer än fem timmar sen jag köpte skivan och pickupen har just lämnat skivan. Men jag kände att den här plattan är så briljant att det vore kul att ta upp den här direkt medan den ännu är färsk i minnet.

     Sina första skivor spelade Miles in på det legendariska skivbolaget Decca, som för mig främst är förknippad med jazz och klassisk musik. Men i samband med att han kontrakterades på Decca 1975 så introducerades han till Alan Parsons (mer känd från sitt eget Alan Parsons Project, som John Miles gengäldade genom att sjunga på flera av deras låtar). Och det är Alan Parsons ljudbild som går igenom plattan och det är enormt vackert! Produktionen är mästerlig, stor, lätt experimentell med Beatles-harmonier här och var och lite symfonisk. Men mitt i detta stora och mäktiga så bryter Miles egen gitarr igenom och skapar en rockig matta i botten.
     Lyssna på den 7 minuter långa och lite mollaktiga "You have it all", som både rockar och smeker på samma gång och överraskar hela tiden! En annan låt som jag gillar starkt är den lugnare och melodiska "When you lose someone so young", en riktigt skön poppärla och det samma får jag säga om låten "Lady of my life", som någonstans doftar Stevie Wonder i både produktion och låtuppbyggnad. Dessutom elegant saxsolo av Phil Kenzie.
     Men avslutningen, med låten "Pull the damn thing down" som övergår i en reprisversion av "Music" är ändå storartat, med både stråkar och maffiga gitarrsolon i "Pull the damn thing down" som går allt fortare och fortare. Detta är enormt snyggt och skickligt spelat!

Alan Parsons Project ska jag skriva om någon gång lite närmare, men här så är Alan Parsons produktion helt fantastiskt häftig och kombinerat med John Miles musikalitet så blir detta ett kanonalbum som skänker många olika stämningar, det är både både rockigt och smäktande vackert!

John Miles framträder än och 2013 kunde man se honom i den anrika engelska Night Of The Proms. Sen har hans son, John Miles Jr, fört musiken vidare, fast åt en helt annan riktning  i och med att han spelat med eurotranceakter som Milk Inc och Sylver.
     Men jag väljer två spår från plattan, där ingen av dom är singelspår och därför inte har någon egen video, "You have it all" och "Lady of my life".

Nytt i samlingen - April 2024 (Singel SPECIAL)

April var en rätt udda månad vad gäller fynd. Det var den ultimata singelmånaden där Vinylstallet hade utförsäljning av en stor mängd singlar, pop som jazz. Så eftersom jag hittat bara två fullängdare men en väldigt stor mängd singlar så blir det en speciell singelversion av Nytt i samlingen med bara sju-tummare! Räkna med att dom som jag inte fått med här kommer att skrivas om senare.

Love & Money - Hallelujah man
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Fontana
B-sida: Love is million miles away

Skotska Love & Money var ett sånt band som engelsmännen på 80-talet visste hyggligt vilka dom var,  australiensarna sådär, men övriga världen inte alls. Dom släppte en näve singlar och hade sådär framgångar på englandslistan. Och jag hade garanterat tillhört den där delen som inte hade en susning om vilka dom
var om jag inte hade hört deras låt "Hallelujah man" en gång i Metropol, tyckt den lät riktigt cool och spelat in den. Därefter har jag knappt hört låten i något medium en enda gång, MTV som svenska medier. 

Men likväl är jag riktigt glad att äntligen kunna hitta singeln, för "Hallelujah man" är en riktigt bra låt som för tankarna till liknande 80-talsband som Curiosity Killed The Cat eller Hall & Oates. Cool funkig pop med en lätt aura av jazz snackar vi med Steely Dans producent Gary Katz som proddat och Totos Jeff Procaro på trummor. Och så här 36 år senare tycker jag fortfarande att det svänger skönt om låten, sångaren James Grant har en skön röst och låten har en tuff melodi. 



Keats - Turn your heart around
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: EMI
B-sida: Ask no questions

Mer brittiskt 80-tal, men nu något man kan kalla för ett sidoprojekt inom ett stor projekt. Namnet Keats kanske inte ringer jättemånga klockor hos folk, men allt är centrerat kring Alan Parsons Project. Tre av medlemmarna kommer från just det projektet och en medlem är sångaren från Alan Parsons adepter Pilot. Självklart är Alan Parsons själv producent också. Bandet släppte bara en platta, som förstås mer lär låta som ännu en Alan Parsons Project-platta än något eget.

Men jag är jätteglad att jag har hittat denna och hittar mer än gärna Keats enda fullängdare i framtiden eftersom jag gillar Parsons skarpt. Vid denna tid så var Parson-projektets aktuella platta "Vulture culture", som jag ännu tycker är en av deras allra bästa och i jämförelse med den är den här låten kanske inte riktigt lika stark, men visst är det ett mysigt och skönt dramatiskt sound och riktigt snyggt gjort, som det ska vara. Tumme upp för en riktigt bra singel!



Suzanne Vega - Tom's diner
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: A & M
B-sida: Left of center

Hur följer en egensinnig och speciell artist upp en jättehit som sommarhiten "Luka"? Är man då Suzanne Vega så gör man det med en två minuters-låt helt utan musikackompanjemang och bara a cappella. Texten är om en person som sitter på Tom's Restaurant i New York och tittar på livet om kring sig. Och självklart blev det en jättehit, även om "Luka" var den enda riktiga jättehiten just här i Sverige. Och, ja, "Luka" lär så småningom dyka upp i kategorin "Sommarplågor". 

När jag växte upp så gillade jag "Luka", men förstod inte alls den här utan tyckte den var urtråkig. Och den är helt klart mindre kommersiell och mer vuxen än "Luka" kanske var. Men då kan man, som jag, först digga in mig på DNA's dansmix som kom 1990 och blev en mindre hit och därigenom vänja mig och så småningom även börja gilla originalets enkelhet och charm, trots bristen på komp och instrument. För visst är "Tom's diner" en helt OK och udda låt som bryter mot det mesta som var på singel under 80-talet. 
     Om man ändå tvekar så kan man vända på singeln för B-sidans "Left of center" från filmen "Pretty in pink" 1986 är också en riktigt bra låt med ett skönt och luftigt popsound!



The Modern Jazz Sextet (EP)
Utgivningsår: 1956
Skivbolag: Jazz At The Philharmonic/Karusell
Låtar: Mean to me/Old folks/How deep is the ocean

The Modern Jazz Quartet är ju allom känt inom jazzen, men hur är det med The Modern Jazz Sextet? Med största sannolikhet så är det ingen tillfällighet att bandet heter det dom heter eftersom halva MJQ, pianisten John Lewis och basisten Percy Heath är med även i det här bandet.

Dock slutar likheterna där, för om MJQ brukar ha ett enorm samspel så är detta mer eller mindre Dizzy Gillespie/Sonny Stitt-show. Inte för att det gör inspelningen nåt nämnvärt sämre, med Gillespie och Stitt längst fram så kan det inte bli fel och skulle jag hitta fullängdaren som finns med denna grupp så köper jag den givetvis bums. Däremot så kanske jag hade önskat att man tagit en annan sorts blandning på EPn. Två ballader och en mellansnabb lätt lunkande låt är det här, när, av det jag har hört från plattan, finns spår som det är oändligt mycket mer klös i och som skulle ha gjort sig bättre på den här EPn. Plattan är garanterat en höjdare, även om den här EPn kändes lite lam efter ett tag. Men med musiker som Gillespie, Stitt och Lewis så är det förstås välspelat deluxe och ändå en klart godkänd och bra EP.



Jimmy Cleveland And His Orchestra - Cleveland style (EP)
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: EmArcy
Låtar: Goodbye ebbets field/All this and heaven too

Det är kul när man efter 38 år som jazzfan ännu kan stöta på jazzmusiker man inte vet knappt något om, men som man borde ha hört en del om. Jimmy Cleveland är ett sånt exempel och det verkar inte finnas jättemycket information om honom heller mer än att han var amerikansk trombonist, gift med jazzsångerskan Janet Thurow till sin död och kontrakterad till skivbolaget EmArcy. 

Några plattor som bandledare finns, men han verkade mestadels som sidomusiker i andras band. Här är då en av dom egna utgåvorna och det finns riktigt starka namn i i denna oktett som trumpetaren Art Farmer, tenorsaxofonisten Benny Golson, Billy Butterfield på tuba och pianisten Wynton Kelly. Musikerna tar ut svängarna ibland i musiken, men håller sig alltid på bebop-sidan ändå. Eller vad sägs om den galanta tuba inledningen i "Goodbye ebbet field", som sen fylls på av Golsons sax och alla musikerna successivt. Det här är en riktigt bra singel som får mig att se fram emot mer med Cleveland och hela albumet "Cleveland style".



Louis Bellson - The Exciting Louis Bellson (and his big band) (EP)
Utgivningsår: 1954
Skivbolag: Norgran Records
Låtar: For europeans only/Phalanges/Loris/Caxton Hall Swing

Louis Bellson är ett sånt där namn som man har lärt sig och hört många gånger i olika inspelningar som komptrummis med olika band. En solid och duktig yrkesman, varken mer eller mindre. Däremot så har i alla fall jag aldrig sett honom som ledare av ett eget band, än mindre ett storband. Så därför känns den här EP'n väldigt intressant och spännande. Vilka som ingår i bandet framgår inte, men lite research ger vid handen att namn som Benny Carter, Barney Kessel, Wardell Gray, Harry "Sweets" Edison, Maynard Fearguson och Jimmy Rowles finns med i orkestern. 

Det är helt klart inte heller dom vanliga standardlåtarna som är valda här och "Phalanges" har Bellson själv gjort, tillsammans med Clark Terry. Men detta är en riktigt bra EP med ett kanonbra ös och galanta solon. Framför allt just "Palanges" är en riktig höjdare som stundtals lutar åt en sorts storbandsbop. Åter igen en platta jag mer än gärna hittar fullängdaren till för detta är ett riktig kanonband som borde ha fått mer uppmärksamhet!

Nytt i samlingen - Februari 2022

George Harrison - All these years ago
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Dark horse
B-sida: Writing's on the wall

Välkommen till tidernas mest försenade "Nytt i samlingen", som är för februari månad även om vi är i mitten av mars. Nu är februari och mars som bekant dom månader som generellt sett är sämst under året vad gäller inkomst av skivor på second hand butiker och andra ställen som säljer skivor. Det är för tidigt för vårstädningen och folk är ännu trötta efter jul och nyår. Men självklart har det kommit in en näve riktigt intressanta saker till samlingen. Som denna goding med George Harrison, som jag normalt inte på nåt sätt har något egentligt förhållande till. Jag är inget Beatles-fan och mycket av det medlemmarna gjorde på 70-talet var kanske inte riktigt min påse. Men denna är ändå en av Harrisons klart bästa låtar!

Låten skrevs från början egentligen till Ringo Starr, som inte riktigt tyckte den passade honom. När John Lennon mördades 1980 så tog Harrison tillbaka låten och skrev om texten till en hyllning till sin forne bandkollega Lennon. Dessutom så deltar både Ringo och Paul McCartney, vilket gör detta till den första med alla tre kvarvarande Beatles-medlemmarna tillsammans i samma låt sen bandet splittrades. Det är en mysig och skön låt med en lättsam boogie rock touch och riktigt bra körarbete från de andra medlemmarna samt Linda McCartney!



Anne Murray - Let's keep it that way
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Capitol
Betyg: 3/5

Gårds- och hemmaloppisar brukar normalt tillhöra sommaren till och därför är det kul och uppfriskande när det plötsligt dyker upp en i februari. En helg såg jag på Facebook att det skulle vara en flyttloppis lite utanför stan och jag åkte dit och fann ett par skivlådor. Mycket var förstås dansband, men några intressanta plattor fanns och en av dom var den här med Anne Murray, som har förekommit en gång tidigare här. Då sa jag att jag föredrar hennes singersong-writer-plattor före hennes countryskivor och detta är väl ett bevis på det, även om nu betyget här blir samma som "Talk it over in the morning" då. 

Jag ska inte säga att detta är dåligt, det är det inte. Anne Murray har en kanonbra röst, det är välskrivna låtar och bra texter, men en platta med tio låtar varav drygt åtta är countryballader blir i segaste laget för mig som annars inte har någon stor förkärlek till genren. Men så har plattan en låt som lyfter allt annat, singeln "You needed me", som är mer av hennes singersong-writer-stil och som är en underbar ballad om för stark kärlek. Avslutande "There's always a goodbye" är också riktigt bra. Resten av låtarna är OK, men låter tämligen lika och är inget jag minns efteråt i alla fall. Men då rösten är bra och det ändå är välgjort så är betyget generöst och bara för "You neded me" så blir plattan kvar i samlingen.



Ella Fitzgerald - Singin' her best songs
Utgivningsår: 2007
Skivbolag: Disky
Betyg: 4/5

I februari fick jag också en hög CD-skivor av en före detta chef. Det var verkligen en salig blandning av genrer och kvalitet, men ett gäng av dom var riktigt bra och blir kvar. Som denna överraskande bra CD-skivan med Ella Fitzgerald. Att Ella är bra är inget överraskande utan det är skivbolaget som är överraskande eftersom detta är utgivet av holländska Disky. Har ni bläddrat bland samlingsskivor på bensinmackar, second hand-butiker och liknande så finns chansen att ni sett skivor av detta märke, för Disky brukar ge ut mängder av lågbudgetskivor med samlingar. Det finns samlingar från 80-talet, 70-talet och 90-talet med dom vanligaste låtarna. Det finns också samlingar med enskilda artister där plattan innehåller typ åtta okända albumspår och två mindre singlar från artisten. 

Men här har Disky chockerande nog satsat på stort, även om det förstås är frågan om en samling även här. För det är inte en Ella-samling över hela karriären eller en epa-samling med låtar alla har hört 100 gånger. Detta är en samling med Cole Porter-låtar från Ellas samarbete med orkesterledaren Buddy Bregman från 1956. Har man sett på maken? En Disky-skiva med en logisk klar röd tråd! Och det är riktigt bra och snyggt! Buddy Bregman är inte direkt den mest kända orkesterledaren, men bandet är riktigt bra och Ella förstås kanon. Enda nackdelen är att Louis Armstrong sjunger med Ella på ett antal låtar och Armstrongs grymtande och mullrande röst efter 30-talet kan jag klara mig utan. Men betyget blir trots det riktigt bra med Ella i toppform, en bra orkester och ett överraskande släpp från ett mindre spännande skivbolag. 



The Alan Parsons Project - I robot/Pyramid/Eve/The turn of a friendly card (4LP-box)
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Arista
Betyg: 5/5

Också var det då den som jag ser som månadens mest lysande fynd, vad annat kan man kalla en fin 4LP-box för en tia med The Alan Parsons Project? Alan Parsons har poppat upp både här och där på bloggen på höjdarskivor från John Miles och Pilot, men detta är första gången med den fantastiska huvudgruppen. Och när den här ligger i tio kronors-lådan på Vinylstallet och är i finfin kvalitet så köper man den förstås! 

Den här boxen gavs ut i samband med att bandets sista platta "Gaudi" gavs ut 1987 och innehåller fyra av bandets plattor från 70-talet, "I robot" från 1977, "Pyramid" från 1978, "Eve" från 1979 och "The turn of a friendly card" från 1980. Man kan inte anklaga projektet för att inte vara produktivt! Sen tidigare har jag tre av dessa fyra enskilt och saknade bara "I robot" av skivorna i boxen. The Alan Parsons Project var

mästare på avkopplande och svävande poppärlor med underbar musikalitet och experimentlusta, vilket dessa plattor bevisar. När året så småningom ska summeras så lär denna hamna rätt högt bland årets bästa fynd för den här boxen är en riktig guldgruva för Alan Parsons-fans som mig själv. Så hur väljer man en låt från allt detta? Nej, jag väljer två låtar, en från den fantastiska konceptplattan "The turn of a friendly gard", "Games people play", samt en från "Pyramid", "Shadow of a lonely man", som också får ses som en hyllning till nyligen sorgligt bortgångne John Miles, som sjunger här.

Sundsvalls skivmässa - färre säljare, fler fynd och besökare!

Skivmässedags igen på Pipeline i Sundsvall och sett ur antalet besökare så var det en stor succé. Det var jättesvårt att hitta en ledig plats vid en skivbox att bläddra i.
     För min egen del var det också en lysande mässa med många kanonfynd jag hoppats på. Jag hade uppdaterat min önskelista under hela veckan och det gav utdelning direkt!
     Däremot var det lite tunt med säljare, vilket hade sin orsak i avbokningar på grund av flytt, sjukdomar och annat. Men det brukar gå upp och ner mellan vår- och höstmässorna så till hösten kan det bli bättre igen.
     Något som alltid gör mig glad är när jag ser hur nästa generation skivsamlare frossar bland skivor på mässan. Som när den lille killen i ca 11-12-årsåldern stod och diskuterade pressning och priser med sin pappa vid en säljare. 

Många kanonfynd blev det alltså för min del och bäst lyste en 4LP-box med Chicago live från Carnegie

Hall 1971, med posters i boxen, för 25 kronor! Tidigare hade jag en dubbel-LP från dessa spelningar, men det var förstås inte komplett, vilket det är nu! I skrivande stund spelas första skivan från den boxen och detta låter riktigt bra med kanonskönt blås! 
     Detta var från en säljare som sålde fyra skivor för 100 kronor, vilket förstås var en lockelse. Nu hade jag 120 kronor på mig, var på säljaren inte hade växel och jag fick köpa en skiva till för en tia. Skivorna här blev en platta jag skrev in i min önskelista bara ett dygn tidigare då jag upptäckte att jag saknade en platta med The Blow Monkeys, deras debut "Limping for a generation", och plötsligt fanns den där mitt framför nosen. 
     John Miles är en musiker som jag uppskattar mycket sen jag hörde honom första gången i Kulan I Luften på 80-talet. En musiker som var i kretsen kring Alan Parsons Project och sjöng en del på hans plattor, var på Parsons proddade flera av Miles plattor. Två gånger tidigare har han förekommit på bloggen, dels med "Stranger in the city" och dels med "Rebel". Nu kom jag hem med hans platta från 1981, "Miles high", en platta som Parsons inte är med på, men som vid en tjuvlyssning låter väldigt mycket AOR-aktig i sin stil så det blir väldigt intressant att lyssna på. 
     Tittar man på omslaget till en annan skiva som jag hittade där, Coleman Hawkins dubbelalbum "Spellbound", utgiven av MCA Coral, så kan man tro att det är en disco- eller easy listening-platta från 70-talet. Men det är faktiskt en intressant platta med inspelningar från 1951-1955 med så väl kvartett, kvintett, stråkar som Neal Heftis storband. Och bland musikerna finns intressanta mer bebop-orienterade namn som Idrees Sulieman, Benny Harris och Hank Jones.
     Den skiva jag fick lite på släng för en tia var en platta från 1972 med Stevie Wonder betitlad "Music of my mind". Inte mycket att orda om mer än att det är en Motown-platta där Stevie spelar 99 % av alla instrument själv.

Ett köp som kanske överraskar både andra och mig själv är Asias platta "Alpha" från 1983. Asia är ett band som jag inte alls brytt mig i, till dess att jag köpte singeln "Don't cry" för ett antal år sen och som visade sig vara riktigt bra. Därmed var nyfikenheten skapad för resten av plattan och en snabblyssning ger vid handen att den verkar vara riktigt intressant och spännande!
     Glad blev jag även åt att hitta Genesis platta "Abacab", som jag trodde att jag hade, men som det visade sig att jag inte alls hade. Jag är ju då mer ett fan av 80-talets Genesis, från storplattan "Duke" och till "We can't dance" och vad gäller det så har jag härmed de Genesis jag behöver. Nej, 70-talets progg-Genesis har jag aldrig fastnat för.
     Och vem kan motstå Eagles klassiska "One of these nights", med det lysande och skönt avkopplande titelspåret? 

Lite mer jazz till sist då kanske, båda utgivna av Verve? För inte ens en månad sen skrev jag om Ella Fitzgerald och hennes Cole Porter-inspelningar med orkesterledaren Buddy Bregman på en Disky-CD som jag fick gratis. Men Cole Porter är inte den enda som dessa två har spelat in låtar av. På den här

dubbel-LPn från Verve så gör Ella Fitzgerald och Buddy Bregman låtar av duon Richard Rodgers och Lorenz Hart som skrev mer än 500 låtar för olika artister och musikaler. 
     I samband med filmen om Benny Goodman, "The Benny Goodman Story", passade den legendariska kvartetten Goodman, Lionel Hampton, Teddy Wilson och Gene Krupa på att återförenas och så småningom, 1955, beslöt Hampton, Wilson och Krupa sig för att göra inspelningar själva, utan Benny, men med Red Callender på bas. Småbandsswing i den lilla mysiga skalan, som Verve samlade på denna fina utgåva. Det är möjligt att 30 kronor för denna platta med sex spår är lite överpris, men det var omöjligt att avstå denna riktigt intressanta platta med dessa toppmusiker!
     En CD för en tia blev det också från samma säljare. En samling med vokalgruppen Gals And Pals, en grupp som framträdde både i revyer med Hasse & Tage och på egen hand med vokal jazz med schlagerstämning kryddat med en hel del humor. Bandet var också det som gjorde Svante Thuresson till ett känt namn. 

Så med det var det en mycket nöjd Stafrin som kunde åka hem och skriva av många skivor från önskelistan och begrunda sina fina köp! Åter hatten av för Thomas Lundmark, mässans primus motor, som lyckas varje år! Och givetvis kommer ett flertal av nyss nämnda skivor att dyka upp här när jag har hunnit lyssna på dom.
     Dom traditionsenliga tre smakproven kommer ifrån Chicago i form av den mästerliga "25 or 6 to 4", Genesis med titelspåret "Abacab" och Ella och Buddy Bregman i "Manhattan".

Pilot - Two's a crowd

Pilot - Two's a crowd
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Arista
Betyg: 4/5
Vilka Pilot var hade jag inte en susning om, men skivan kostade 1 krona och då kan man ju chansa lite, speciellt om producenten är Alan Parsons, vilket var det enda jag hade att gå på. Det är inte alls ofta jag gör s k "blindbuys" på fullängdsvinyl numera. Jag ska ju hinna höra igenom dom också och risken är att en skiva jag inte alls vet vad det är blir liggandes mitt ibland den gigantiska hög av skivor som jag vet vad är och som ska plöjas igenom. Men ibland kan ett blindköp också gå hem rejält, som till exempel Gorgoni, Martin & Taylor som jag skrev om i vintras (eller vad man nu ska kalla det, eftersom jag fick just den gratis).

Rent musikaliskt kan man ana kopplingar mellan ovan nämnda trio och detta band. Pilot var från Skottland och när denna platta, "Two's a crowd", släpptes hade bandet sina bästa dar bakom sig. Man hade haft hitar med låtar som "January" och "Magic", men nu var endast två medlemmar, David Paton och Ian Bairnson, kvar av bandets tidigare fyra. Detta är kom att bli Pilots sista album på 25 år så det är ju ett rätt udda sätt att börja intresset för ett nytt band, genom att starta samlandet bakifrån och inte från bandets mest kända period.

Men "Two's a crowd" är likväl ett lysande album som andas både 10CC, Steely Dan, Gilbert O' Sullivan och förstås Alan Parsons Project. Det är skönt och avkopplande, men samtidigt utforskande och experimenterande. Det är både vackert och spännande med lysande musiker! "One good reason why" är en av plattans mest lysande låtar, liksom den smekfulla balladen och singeln "Monday tuesday"! Detta är utan tvekan en av detta års mest intressanta fynd som givetvis blir kvar i samlingen och det bevisar att man ibland kan hitta fantastiska skatter även för en ynka krona.

Medlemmarna i Pilot spelade snart med både Alan Parsons Project och 10CC innan man återförenades för ännu en platta 2002. Men för att presentera Pilot för er så blir det förstås tre smakprov här från detta synnerligen varmt rekommenderade album!

Dom bästa skivfynden 2022 samt Årets låt!

Det är dags att börja träna sig att säga 2023! 2022 är snart historia och det innebär en tillbakablick på året som har gått i form av det sedvanliga top 10 över dom bästa fynden från det gångna året. 2022 har om sanningen ska fram varit ett rätt svagt år. Mycket små 10 kronors här och var, men endast ett fåtal riktiga rejäla köp. Det har varit lite stelt med inflöde av nya saker på dom ställen som säljer skivor här, förmodligen för att Tradera, Discogs och annat lockar mer att sälja på. Dessutom så har det varit svårt att hitta saker bortanför jazzen som man inte har. Jag har sett många skivor jag redan har inom 80- och 90-talsmusiken, medan jazzplattorna har regnat in. Releasestakten var lite annorlunda i den gamla jazzeran än vad den sen blev under LP-epoken. 70-talsplattorna har däremot gått helt OK i år. Men därmed inte sagt att jag inte är tacksam över all jazz jag hittar. Jag blir förstås överväldigad och glad när jag hittar inspelningar som jag aldrig har sett eller diverse liveutgåvor här och var. Och i år har den stora trenden där varit Duke Ellingtons småband, vars skivor plötsligt har poppat upp med jämna mellanrum.
     Sundsvall har arrangerat ett par skivmässor i vanlig ordning och dessa är förstås ett väldigt viktigt och härligt andningshål vad gäller köpande av intressanta skivor. En second hand-butik här i Sundsvall gick i graven i år, men även om jag förstås sörjer ett ställe mindre att gräva på så var Magasinet det ställe i stan där det var minst inflöde av nya skivor på och de som inkom fick ett gravt överpris så saknaden är inte jättestor om jag ska vara ärlig. 

Det var svårare än någonsin att få ihop detta top 10 i år och hitta skivor som var värdiga att kallas för "Årets bästa fynd" och ettan är tämligen självklar. På detta top 10 märks då förstås jazzens övertag stort och det har också varit ett år då intressanta CD-skivor har blivit allt mer förekommande, allt medan diverse gårdsloppisar och second hand-butiker fortsätter att försöka locka skivsamlare med dyra priser på vinylskivor som egentligen inte är värd ett nickel. Som sagt, 2023 kan bli bara bli bättre...

10 August Strindberg - Fröken Julie

Längst ner en skiva som är en lite udda fågel, för jag tror det är första gången jag skriver om en teaterplatta, och jag är ingen storföljare av varken teater eller August Strindberg. Däremot gillar jag gamla svenska filmer och den här boxen kändes så speciell att jag bara var tvungen att köpa den, även om den såg lite sliten ut på omslaget. Strindbergs klassiska drama om den förbjudna kärleksaffären mellan Fröken Julie och hennes betjänt Jean är här framförd 1958 av Inga Tidblad och Ulf Palme. I perfekt skick är denna värd 300 kronor på Discogs och då detta dessutom är en riktigt udda sak att hitta på second hand så är det klart att den ska finnas här!

9 Morrissey - Ringleader of the tormentors

Morrisseys åttonde platta är mer rockig än på länge och dessutom från eran när Morrissey fick en gigantisk revival som soloartist efter att i ett par decennier bara varit sedd som The Smiths begåvade sångare. Så för en tia var det riktigt kul att hitta en begränsad utgåva av den här plattan. Bonusmaterialet som följer med kanske är något svagt. Förvisso flaggas det för både poster och bonus-DVD. Men postern är bara en större bild på skivomslaget och DVD:n innehåller videon till singeln "You have killed me" samt två backstage-filmer. Men likväl är det en kul och speciell utgåva av en riktigt bra artist som hittades för en väldigt låg summa och det belönas med en plats på listan.

8 Maynard Ferguson & Chris Connor - Two's company

Här kommer vi till den första som jag redan har skrivit om i år och när jag hörde den så fick jag vissa aningar att den här nog borde ha en plats bland årets bästa fynd. För här möttes en av storbandsvärldens mest speciella ledare och en av dom mest bortglömda vokaltalanger i genren, Maynard Ferguson och Chris Connor. I en oförutsägbar och häftig storbandsupplevelse med fantastiskt arr av Ferguson och kanonsång av Connor så skapades en av dom allra bästa jazzplattorna någonsin!

7 The Jazz Combo from "I want to live!" (LP)

Otroligt att en film visar sig ha så otroligt mycket bra musik i sig och ändå vara en film som inte är en musikfilm utan en film med en sorglig och tragisk historia i sig. Flera gånger under årens lopp har musik från filmen "I want to live", om en prostituerad som blir oskyldigt anklagad och dömd till döden för ett mord, förekommit. För det finns två skivor kopplad till den; dels Johnny Mendel's lysande soundtrack med ett stjärnspäckat storband, och dels denna med musik från ett mindre band ledd av Gerry Mulligan. Gruppen förekommer i filmen faktiskt och ända sen jag hittade en EP från den här skivan så har jag velat ha tag i den. Och sök och du skola finna, i år dök den upp och den levererade så klart med höjdarlåtarna från EP:n och ett par låtar till. En fantastiskt relaxande och skön jazzupplevelse helt enkelt!

6 Herbie Mann - Brazil Blues

Jazzflöjtisten Herbie Mann hade en väldigt nära kontakt med Brasilien och dess musik och gjorde ett antal plattor med bossa nova och samba. Och den här plattan har en stor plats i mitt hjärta, både av musikaliska och nostalgiska skäl. Musikaliskt är det hur kanonbra som helst. Det är snyggt, lättsamt och rytmiskt utan att skapa för stor karnalvalskänsla. 
Nostalgiskt så fick jag den här skivan kopierad på kassett i högstadiet av en lärarinna och den fick mig att själv börja intressera mig för musik av den här sorten. Och till sist, efter mer än 30 år och lyssnandes på kassetten många gånger, så hittade jag skivan till den och mindes plötsligt omslaget och dess utseende. För mig bland det bästa Herbie Mann har gjort i karriären.

5 Depeche Mode - 101

Den här plattan var inte direkt ny för mig utan mer av en uppgradering till en version i bättre kvalitet än den jag hade. Men en uppgradering jag länge velat göra, men överallt mötts av skivor som kostat mellan 200-300 kronor. Depeche är ett starkt namn på marknaden! Men till slut så fann jag den här dubbel-CD:n på Selånger Marknad i fint skick för en femtilapp. Den ikoniska liveplattan som även var en konsertfilm med samma namn och som var inspelad 1988 på Rose Bowl i Pasadena i Kalifornien, med Dave Gahan i toppform, samt även en passande hyllning till ett av årets sorgligaste dödsfall, Depeche Andy Fletcher! 

4 Dick Twardzik - Complete recordings

I september skrev jag om ett av jazzens mest tragiska öden, den sorgligt bortglömde pianisten Dick Twardzik som spelade med dom stora, fastnade i drogträsket och dog under en turné med Chet Baker endast 24 år gammal. Twardzik släppte bara två plattor själv och dessa två släppte skivbolaget Lone Hill Jazz på en skiva, en riktigt bra skiva med en stil som liknar både Bud Powell och Lennie Tristano och som visar på att om Twardzik hade fått leva så vet man aldrig hur den karriären hade sett ut. 

3 Bunny Berigan's All-Stars - 1936 A demonstration of swing

Detta är en av dom mest speciella jazzplattorna i samlingen. För när man hittar radioutsändningar med jazz så är det i dom flesta fallen förstås konserter, men här så är det snarare frågan om en lektion. En lektion för tveksamma och dom som såg ner på jazzen om vad jazz och den då nya formen swing egentligen var. Lärare är Marshall Stearns och K. K Hanson och ett all-star-band ledd av vikarien Bunny Berigan och med både Bud Freeman och Teddy Wilson i sättningen står för den musikaliska demonstrationen. Och denna skola valde Alamac Records att släppa på vinyl för allmän lyssning och gav jazzfans en riktigt spännande och udda upplevelse och samlarobjekt!

2 The Alan Parsons Project - I robot/Pyramid/Eve/The turn of a friendly card (4LP-box)

Om man ska köpa plattor man redan har så är det förstås roligast att göra det i annorlunda former och det är ju detta sannerligen. För för en tia så hittade jag denna finfina box med fyra av The Alan Parsons Project's plattor, där tre av plattorna sen tidiga fanns i samlingen, men den här storslagna boxen är bara ett måste. Fyra klassiker från en av världens bästa producenter i en och samma utgåva, kan det bli bättre? Parsons som förövrigt spenderade 2022 till att släppa ett helt nytt album!

1 Chicago - Chicago at Carnegie Hall (4LP-box)

Ettan var alltså självklar för den lycka jag kände när jag på vårens skivmässa när jag hittade den här fantastiska liveboxen med Chicago för endast en tjuga var obeskrivlig! Jag hade del tre och fyra av den på ett dubbelalbum sen tidigare. Det albumet är numera utgallrat och ersatt av denna kompletta box med ett band i toppform som fick chansen att spela på en av dom största scenerna i USA och ville föreviga alla fem spelningarna där. Den här boxen är väldigt tung om man ska plöja sig igenom alla fyra skivorna på en gång, men det är samtidigt ett otroligt häftigt musikaliskt tidsdokument från ett av världens bästa och ösigaste band med musik som är helt fantastiskt. Det var givet att Chicago skulle ta hem första platsen i år!

Också var det detta med årets låt. Musikaliskt så har det varit ett lite svagare år i år än 2021, som i mitt tycke levererade starkare låtar (i mina mått mätt alltså). Men synthmusiken från Tyskland har levererat starkt i år, med ett av dom i mitt tycke bästa banden just nu i toppform på sitt nya album. Jag talar om trion i Rroyce, som gör pumpande, energirik och stark synthmusik med starka melodier och sång. Deras "Paranoiac SL" och "Answers & Questions" är två av dom allra bästa låtarna i år! 
     Dessutom har det åter förekommit skrällar med artister som jag aldrig trodde jag skulle gilla något med som ändå har släppt kanonlåtar i år. Jag talar om 90-talsrockband som jag då totalavskydde, som Skunk Anansie, vars "Can't take you anywhere" var en av sommarens bästa låtar, eller Foo Fighters, som släppte den lysande låten "Love dies young", detta precis innan deras tragedi då deras trummis Taylor Hawkins avled i en drogöverdos. Också den artisten som gjort den bästa låten i år var en artist jag inte alls var gillade. Under 00-talet var Little Jinder för mig mamma Åsas struliga och ointressanta dotter. Men när jag hörde singeln "Solnedgångar" i våras så började något hända. Den var ju riktigt skön och bra! Och den smällde det bara till med uppföljarsingeln "Brustna hjärtans klubb", en bitterljuv, sentimental, klassisk och vacker ballad som smekte i höstmörkret! Detta är ju bara vackert och helmysigt! Och detta gör att Little Jinders "Brustna hjärtans klubb" blir årets låt 2022!

Så därmed kan jag sätta punkt på året 2022 och öppna den ännu oskrivna bok som heter 2023 och förstås önska alla läsare 

🎇 ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR! 🎇